1. Alex Finn – Beastly

2. Alice Sebold – The Lovely Bones

3. Ally Carter – Callagher Girls (1, 2, 3, 4)

4. Ally Condie – Matched (1, 2)

5. Alyson Noel – The Immortals (1, 2, 3, 4, 5, 6)

6. Anastasia Hopcus – Shadow Hills

7. Angie Sage – Septimus Heap (1, 2, 3, 4, 5, 6)

8. Ann Brashares – The Sisterhood of the Traveling Pants (1, 2, 3, 4)

9. Anna Godbersen – Luxe (1, 2, 3, 4)

10. Anthony Horowitz – Alex Rider (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9)

11. Aprilynne Pike – Wings (1, 2, 3)

12. Becca Fitzpatrick – Hush, Hush (1, 2)

13. Brandon Mull – Fablehaven (1, 2, 3, 4, 5)

14. Brian Selznick – The Invention of Hugo Cabret

15. Cassandra Clare – The Mortal Instruments (1, 2, 3, 4)

16. Carrie Jones – Need (1, 2, 3)

17. Carrie Ryan – The Forest of Hands and Teeth (1, 2, 3, 4)

18. Christopher Paolini – Inheritance (1, 2, 3, 4)

19. Cinda Williams Chima – The Heir Chronicles (1, 2, 3)

20. Colleen Houck – Tigers Saga (1, 2)

21. Cornelia Funke – Inkheart (1, 2, 3)

22. Ellen Hopkins – Impulse

23. Eoin Colfer – Artemis Fowl (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7)

24. Faraaz Kazi – Truly, Madly, Deeply

25. Frank Beddor – The Looking Glass Wars (1, 2, 3)

26. Gabrielle Zevin – Elsewhere

27. Gail Carson Levine – Fairest

28. Holly Black – Tithe (1, 2, 3)

29. J.K. Rowling – Harry Potter (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7)

30. James Dashner – The Maze Runner (1, 2, 3)

31. James Patterson – Maximum Ride (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7)

32. Jay Asher – Thirteen Reasons Why

33. Jeanne DuPrau – Books of Ember (1, 2, 3, 4)

34. Jeff Kinney – Diary of a Wimpy Kid (1, 2, 3, 4, 5, 6)

35. John Boyne – The Boy in the Striped Pajamas

36. John Green – An Abundance of Katherines

37. John Green – Looking for Alaska

38. John Green – Paper Towns

39. Jonathan Stroud – Bartimaeus (1, 2, 3, 4)

40. Kami Garcia & Margaret Stohl – Caster Chronicles (1, 2)

41. Kelley Armstrong – Darkest Powers (1, 2, 3)

42. Kristin Cashore – The Seven Kingdoms (1, 2)

43. Lauren Kate – Fallen (1, 2, 3)

44. Lemony Snicket – Series of Unfortunate Events (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13)

45. Libba Bray – Gemma Doyle (1, 2, 3)

46. Lisa McMann – Dream Catcher (1, 2, 3)

47. Louise Rennison – Confessions of Georgia Nicolson (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10)

48. M.T. Anderson – Feed

49. Maggie Stiefvater – The Wolves of Mercy Falls (1, 2, 3)

50. Margaret Peterson Haddix – Shadow Children (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7)

51. Maria V. Snyder – Study (1, 2, 3)

52. Markus Zusak – The Book Thief

53. Markus Zusak – I am the Messenger

54. Mark Haddon – The Curious Incident of the Dog in the Night-time

55. Mary Ting – Crossroads

56. Maureen Johnson – Little Blue Envelope (1, 2)

57. Meg Cabot – All-American Girl (1, 2)

58. Meg Cabot – The Mediator (1, 2, 3, 4, 5, 6)

59. Meg Cabot – The Princess Diaries (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10)

60. Meg Rosoff – How I live now

61. Megan McCafferty – Jessica Darling (1, 2, 3, 4, 5)

62. Megan Whalen Turner – The Queen’s Thief (1, 2, 3, 4)

63. Melina Marchetta – On the Jellicoe Road

64. Melissa de la Cruz – Blue Bloods (1, 2, 3, 4, 5)

65. Melissa Marr – Wicked Lovely (1, 2, 3, 4, 5)

66. Michael Grant – Gone (1, 2, 3, 4)

67. Nancy Farmer – The House of the Scorpion

68. Neal Shusterman – Unwind

69. Neil Gaiman – Coraline

70. Neil Gaiman – Stardust

71. Neil Gaiman – The Graveyard Book

72. P.C. Cast & Kristin Cast – House of Night (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9)

73. Philip Pullman – His Dark Materials (1, 2, 3)

74. Rachel Caine – The Morganville Vampires (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10)

75. Rachel Cohn & David Levithan – Nick & Norah’s Infinite Playlist

76. Richelle Mead – Vampire Academy (1, 2, 3, 4, 5, 6)

77. Rick Riordan – Percy Jackson and the Olympians (1, 2, 3, 4, 5)

78. Rom LcO’Feer – Somewhere carnal over 40 winks

79. S.L. Naeole – Grace (1, 2, 3, 4)

80. Sabrina Bryan & Julia DeVillers – Princess of Gossip

81. Sarah Dessen – Along for the Ride

82. Sarah Dessen – Lock and Key

83. Sarah Dessen – The Truth about Forever

84. Sara Shepard – Pretty Little Liars (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10)

85. Scott Westerfeld – Leviathan (1, 2, 3)

86. Scott Westerfeld – Uglies (1, 2, 3)

87. Shannon Hale – Books of a Thousand Days

88. Shannon Hale – Princess Academy

89. Shannon Hale – The Books of Bayern (1, 2, 3, 4)

90. Sherman Alexie & Ellen Forney – The Absolutely True Diary of a Part-Time Indian

91. Simone Elkeles – Perfect Chemistry (1, 2, 3)

92. Stephanie Meyer – The Host

93. Stephanie Meyer – Twilight Saga (1, 2, 3, 4)

94. Sue Monk Kidd – The Secret Life of Bees

95. Susan Beth Pfeffer – Last Survivors (1, 2, 3)

96. Suzanne Collins – Hunger Games (1, 2, 3)

97. Suzanne Collins – Underland Chronicles (1, 2, 3, 4, 5)

98. Terry Pratchett – Tiffany Aching (1, 2, 3, 4)

99. Tonya Hurley – Ghost Girl (1, 2, 3)

100. Wendelin Van Draanen – Flipped

en underlig lista över YA-litt. den är nog några år...

Tecknens rike av Cecilia Lindqvist
En bok om de kinesiska tecknens historia och bakgrund och kinesisk kultur. Det här är en tung (literally tung) och häftig bok späckad med fina bilder, kalligrafi och intressanta fakta. Vissa av sakerna som berättas i boken är helt nya för mig och även det jag visste sedan tidigare var beskrivet spännande. För vad kan vara mer spännande än teckenhistoria, aight?

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Så jag är sen till partyt och sverigebloggarnas mest hyllade bok, Cirkeln.
Cirkeln handlar om några tonårstjejer från en småstad i Sverige som upptäcker att de är häxor med ett stort öde. För att kunna besegra ondskan måste de samarbeta, något som inte kommer alltför lätt när man hatar varandra.

Boken är skriven ur ett par av tjejernas synvinklar och det är dessa tjejer man får lära känna närmare (men jag hoppas innerligt att få lära känna de andra bättre i nästa bok) och det är väldigt effektfullt. Tjejernas fördomar gentemot varandra byggs upp även i läsaren, just på grund av att man inte får lära känna alla, och boken visar hur mycket av vårt hat gentemot andra helt bygger på fördomar. Den aspekten av boken tyckte jag mycket om.

Karaktärerna var som byggda utifrån stereotyper, en stereotyp per tjej, men karaktärerna var byggda så pass bra att det inte kändes konstigt alls.

Handlingen, till en början, fick mig att sucka, men efter ungefär halvvägs drogs jag med. Det var bra pacing och skrivsättet var helt okej.

Boken rörde en väldigt intressant typ av magi, och magigille, som gjorde handlingen mer spännande. Där ser jag fram emot att få se vad som händer!


Beautiful Creatures av Kami Garcia och Margaret Stohl
BC handlar om Ethan, en 16-årig kille som bor i en håla i amerikanska södern, i en stad i vilken det hölls ett slag under imbördeskriget. En dag kommer en ny tjej till skolan och Ethan inser att hon är den tjej han drömt om (literally drömt om) under flera månader. Ethan och Lena visar sig ha mer gemensamt än några drömmar och deras öden är sammanlänkade sedan imbördeskriget.

BC var inte riktigt min kopp te. Takten var okej, men det hände inte särskilt mycket och både Ethan och Lena (och alla andra) var schablonartade. Det här är en lång bok, hela 560 sidor och man tycker att det borde varit lite mer handling på dessa 560 sidor, mer än att Ethan och Lena sitter och läser böcker och går på dejt och blir mobbade.

Miljön däremot är fantastisk. Vet inte om jag bara är lite allmänt kär i amerikanska södern, men den mystiska stämningen, cermonier under fullmånen i träsket, med alligatorer plaskande runt flottarna, och den imbilska religösa fördomsfulla befolkningen som envist höjer till skyarna deras historia, ett vunnet krigsslag, trots att de hörde till den förlorande sidan. Stämningen och miljön gjorde den här boken.

Här på jorden av Alice Hoffman
Här på jorden handlar om en kvinna som återvänder till sin hemstad och när hon återser sin expojkvän blir hon begeistrad och bestämmer sig för att stanna kvar.

Jag har väldigt blandade känslor gentemot Här på jorden. Några kapitel in blev det väldigt tydligt att Här på jorden är en nutida version av Wuthering Heights och vad som skulle ha hänt i WH om vissa plotpoints utelämnats, och för mig kändes det bissart. Huvudkaraktären saknar den gnista som Cathy i WH har och utan denna gnista tappar storyn sin trovärdighet. Jag läste vidare, trots mina dåliga känslor gentemot huvudkaraktären och när boken närmade sig slutet tyckte jag faktiskt att den tog sig. Karaktärerna fann jag lika jobbiga men (eftersom jag aldrig kunde sluta jämföra allt med WH) ändå lyckades boken tydligt porträttera det nedbrytande förhållandet mellan Cathys och Heathcliffs motsvarigheter på ett sätt som berörde mig mer än WH någonsin lyckades göra. Jag vet inte om jag skulle kalla Här på jorden en bra bok, men som komplement till WH skulle jag kunna tänka mig att rekommendera den.


Miss Peregrin's home for peculiar children av Ransom Riggs
Mphpc (Lousy förkort., I know) handlar om Josef, en ung kille som under sin uppväxt fått sagor om barn med besynneliga krafter berättade för sig av sin farfar. När Josef växer upp inser han hur bissara sagorna är och han slutar att tro på sin farfar, men en dag händer en sak som får Josef att tvivla. Han bestämmer sig för att åka till ön där hans farfar växte upp och ta reda på vad som  egentligen hände.

Mphpc var spännande och när jag la ifrån mig den på kvällen när jag skulle gå och lägga mig hade jag svårt att skaka av mig den obehagliga känsla boken gav mig. Samtidigt var den söt och rolig och fotona gjorde läsningen till en än intressant upplevelse. Ransom Riggs har skapat en intressant värld, ganska annolunda från något annat jag tidigare läst och jag ser fram emot nästa bok. Och jag ber till gudarna att det kommer en nästa bok.

Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren av Philip Pullman

Den första boken i serien, Guldkompassen, handlade om den unga flickan Lyra som kommer från en annan värld. Lyras förmyndare är forskare och han letar efter stoft, något underligt som verkar finnas överallt i luften, men som vanligtvis är osynligt och som ingen vet vad det är. Lyra blir indragen i ett äventyr som tar henne hela vägen upp till norden och hon får på vägen flera vänner, i häxan Serafina, isbjörnen Iorek och luftskepparen Mr. Scoresby, m.fl.

Den första boken imponerade inte på mig så väldigt och inte förrän jag började med bok två kunde jag inse storheten i serien. Tredje boken förvirrade mig till en början. Det var fullt av hopp mellan synvinklar, men efter ett tag vävdes alla dessa fint samman.

I bok två fortsätter vi följa Lyras resor men vi introduceras även till ett annat barn, en pojke från "vår" värld, vid namn Will. Handlingen i boken blir mer och mer invecklad ju längre man läser. Det finns gott om ledtrådar spridda genom böckerna, men det är som ett pussel delat i flera delar. Philip ger dig några ledtrådar i taget från varje pussel, men inte tillräckligt för att något ett pussel ska bli helt, så man kan inte koppla ihop dem och se den hela bilden på egen hand. Böckerna var spännande och språket härligt och meddragande. Jag tror till och med att jag fällde en tår framemot slutet. Jag förstår varför "den mörka materian" finns med på BBC:s lista över böcker man bör ha läst.

The Agency - A spy in the house av Y.S. Lee
A spy in the house är första boken i en serie om flickan Mary Quinn, en självförsörjande detektiv i mitten av 1800-talet. Mary kommer från en fattig familj och när hon blir påkommen stjälandes döms hon till döden. Men en kvinna kommer och övertygar Mary att börja på en skola som tar in sådana som hon. Mary får en full utbildning, och får till slut erbjudandet att bli en detektiv. Hennes första uppdrag blir att jobba som kompanjon (i boken anges hennes titel som "governess", men hennes arbetsuppgifter liknas mer en "companion"s, så att eh...) i en misstänkt mans hem och spionera på honom. Under hennes tid som kompanjon träffar Mary James, en bekant till familjen som också anar att de håller på med något skumt och tillsammans arbetar de två för att lösa gåtan.

A spy in the house är en bok ämnad för "12 år och upp" enligt baksidan och det märks tydligt på språket. Ärligt talat är språket rätt tråkigt. Korta meningar, mycket dialog och stereotypa karaktärer. Boken har en del plottwists och ledtrådar, men de är simpla (ibland övertydligt så) och tråkiga. Trots att boken inte drog in mig gick den snabbt framåt och var på sina ställen förvånansvärt mörk (även om den förstås inte var mörk mörk).

The book thief av Mark Zusak
När jag började läsa The book thief hade jag ingen aning om vad den handlade om. Det är något spännande med att öppna till första sidan av en historia som man inte anar, men också fruktansvärt ögonöppnande. För det är först när man läst de första sidorna som man inser att, trots att man inte visste ett uns om boken, hade man kommit till sina egna slutledningar långt innan man ens lagt handen på boken. En framsida och en titel kan vara så talande. Eller så missvisande. The book thief var, med inga mått mätt ("med inga mått mätt" har 7 träffar på google. Nu blir det 8.), en dålig bok. Den var bara inte den bok jag förväntat mig.

The book thief utspelar sig i Tyskland under andra världskriget. Bokens huvudperson är Liesel, en ung flicka som vid nio års ålder blir bortlämnad till en fosterfamilj eftersom hennes mamma och pappa är kommunister. Boken handlar om Liesels liv i hennes nya hem och om hur de böcker som hon stjäl, och de händelser som sker i Tyskland, andra världskriget, formar hennes liv.

The book thief är skriven i en spännande stil. Berättarrösten (som fantastiskt nog är Döden) hoppar fram och tillbaka i handlingen och retas med små föraningar om vad som komma skall. Karaktärerna är relevanta och fullvärdiga och flera gånger satt jag och förundrades över hur väl genomtänkt boken är.
På det hela är The book thief en riktigt bra bok.


Goliath av Scott Westerfeld
Goliath (som är sista boken i Leviathan-serien) har jag förstås redan läst och recenserat, men den här gången var det som ljudbok. Goliath är faktiskt min allra första ljudbok (bortsett från att jag lyssnat på Leviathan på Youtube och Harry Potter på tyska) och om alla uppläsare är lika bra som Allan Cumming så är det här något jag med fröjd kommer fortsätta med. Att Leviathan-serien någonsin kommer komma ut som film är något jag starkt tvivlar (även om det skulle vara ett enormt framsteg i filmindustrins resa mot bra film) men ljudboken är faktiskt inte så långt ifrån. Att höra Deryns skottska, Aleks tyska brytning och alla andra dialekter är njutning för öronen och det gjorde absolut ingenting alls att jag läst boken innan: detaljer som jag sett när jag läste boken registerades på ett nytt och fantastiskt sätt och vissa saker kom fram bättre när de fick en röst (bästa exemplet här är Bovril).


Boy meets boy av David Levithan
Boy meets boy handlar om Paul, en enkel, gay tonårskille som bor i något slags "manic pixie dreamland" (en term lånad från John Green). Paul har vetat att han är gay sedan han gick på dagis och hans fröken berättade det för honom. Alldeles i början av boken träffar Paul Noah, en ny kille i stan, och blir med ens blixtförälskad. Noah verkar också gilla Paul, så där är en bra början. Paul har flera vänner: till exempel Jodi, en tjej han känt sedan barnsben. Jodi har träffat en ny kille, Chuck, och när Paul och Chuck inte går bra ihop överger Jodi Paul. Sedan är det Kyle, Pauls expojkvän, som följer efter Paul som en hund, trots att det var Kyle som gjorde slut. Och Tony förstås. Tony är gay, men hans föräldrar är fruktanvärt religiösa och homofoba. Och jag får inte glömma Infinite Darlene, en transa, som också råkar vara skolans fotbollsesse och homecoming queen. Boy meets boy är en kort bok, min upplaga har 185 sidor, men rollbesättningen är enorm och likaså är röran.

Som jag nämnde lever Paul i något slags "manic pixie dreamland", med vilket jag menar följande: I staden där Paul lever är över hälften av befolkningen (bortsett från föräldrarna till alla protagonister) antingen bi-, homosexuella eller transor och de enda som har något emot homosexualitet är Tonys überreligiösa föräldrar. Det är som någon slags förunderlig wannabe-utopi. Boken är förstås skriven från Pauls synvinkel och jag anar att det här bara är Pauls underliga syn på verkligheten: att alla är gay och transor eftersom det är boken handlar om Paul och hans vänner och det är den sorts umgängeskrets han tillhör; att alla som har en fientlig inställning gentemot homosexualitet o. dyl. bara utesluts från Pauls berättarröst. Jag kan ändå inte skaka av mig utopi-känslan och det hela känns bara väldigt orimligt.

Trots den underliga världen är Pauls berättarröst medryckande och glad. Man är med från första meningen. Boken går framåt i snabb takt och har många stycken som man bara måste stanna upp och läsa igen, enbart för hur bra och beskrivande de är. Boy meets boy är en bra beskrivning av en tonårsromans och tonårsproblem, men här måste jag peka ut att boken känns mer som en bok om en heterosexuell killes problem (vilket förstås är vad som ökar känslan av wannabe-utopi -- för i en värld där homosexualitet inte ses som något avvikande är en homosexuells problem förstås desamma som en heterosexuells).

Trots (eller kanske på grund av) den fantastiska världen och dess spännande invånare är Boy meets boy en riktigt bra bok.

1984 av George Orwell

Handling: Winston bor i London. Han går till jobbet på morgonen, utför sitt jobb, äter lunch, jobbar lite mer och när arbetsdagen är slut går han hem och dricker gin. Han lever på det hela ett väldigt händelselöst liv, allting övervakat av kameror och mikrofoner och han är i ständig rädsla att säga, göra eller till och med tänka fel saker. Winston känner sig annorlunda än alla andra: han älskar inte det stora ansiktet på det uppklistrade affischerna och han kommer ihåg saker. Till exempel kommer han ihåg sin mamma, och han kommer ihåg att för fyra år sedan krigade hans land inte alls emot Eurasia utan mot Eastasia. Winston tror ibland att han är galen. Winston jobbar på Ministry of Truth, där hans jobb är att ändra historien. Om Big Brother nyligen hållt ett tal om hur bra Herr B är, då är det Winstons jobb att gå tillbaka till alla sparade dokument och ändra alla ställen där BB sagt hur dålig Herr B är. För BB har aldrig fel och det han säger, gäller.

Trots att 1984 är en så pass känd bok så visste jag inte vad jag kunde förvänta mig av den. Jag visste att den var dystopisk och att den handlade om ett ständigt kameraövervakat samhälle, och jag gissade att den skulle vara mörk. Men handlingen, den hade jag inte en aning om. Till stor del, såhär i efterhand, kändes handlingen väldigt mycket blahablaha. Det ledde inte riktigt fram emot någon stor höjdpunkt, utan fungerade mer som en mental knapp. Tänk på det här, fundera över det där, undra det här! Och jag tänkte.

Till en början var jag fascinerad över de olika - ofta stridande - förklaringarna av ordet frihet. Efter ett tag stod det klart att det inte var något som skulle diskuteras närmare ur olika synvinklar, men ordet kommer ständigt igen i partislogan "Freedom is slavery", och den synvinkeln är väl värd att ha i åtanke när man läser boken. Att återigen påminna sig om partiets andra två slagord ("War is peace" och "Ignorance is strength") under tiden man läser är också att rekommendera.

Den karaktär man får mest insyn hos är Winston. Man får följa hans tankar och misstankar. Jag kände väldigt stark misstro emot alla andra karaktärer förutom Winston under tiden jag läste, något som definitivt smittat av sig från Winstons tankar. Det är intressant hur vissa karaktärer byter roll under boken. Någon som Winston från början såg som god kan visa sig vara ond och vice versa, vilket ger en känsla av att Winston faktiskt kanske har fel och inte vet allting så tydligt som han tror sig veta.

Angående omslaget till just den här boken måste jag säga att jag är tveksam. Jag vet inte riktigt vem mannen på framsidan föreställer, förmodligen just ingen alls, utan vill bara avbilda känslan av att ständigt vara iakttagen. I vilket fall som helst diggar jag inte helt layouten. Jag känner att den här typen av sned framsida nog hade passat bättre på den nya typen av sneda böcker, som jag såg har börjat säljas på adlibris.

Leviathan av Scott Westerfeld
Jag har inte så mycket att säga om Leviathan. Jag har pratat om den innan. Den krävde en omläsning, är allt.

Little Lord Fautleroy av Frances Hodgeson Burnett
LLF är en barnbok och liknar väldigt mycket en annan bok jag läst av Burnett, The Secret Garden. Jag kan tänka mig att Burnett skrev TSG som en uppföljning och utveckling på alla teman i LLF.
I alla fall. LLF handlar om en lillgammal liten pojke i Amerika som en dag får ett besök av en advokat som berättar för honom att han ska bli en lord och arvtagare till sin farfar, som är greve. Pojken följer med till England där han träffar sin farfar, en fördomsfull och bitter gammal man, men som gör sitt allra bästa för att göra pojken glad.
I TSG (vars grundhandling är densamma som den jag lagt fram här) ligger det intressanta i att se hur den bittra gamla farfarn utvecklas och med pojken hjälp blir mer och mer öppen och mindre fördomsfull. I LLF har detta misslyckats med totalt. Jag förstår att Burnett säkert hade som avsikt att ändra greven allt eftersom, men i vår insyn i hans tankar ser man hur hela hans syn skiftar i samma ögonblick som han träffar pojken. Försök görs, genom boken, att få det att se ut som att mannnen ännu inte blivit helt god, men alla hans handlingar syftar på motsatsen.
Några stycken lösa trådar finns. T.ex. nämns i början att pojken, på vägen till sitt nya hem, åker förbi en grindöppnerska och hennes barn, och pojken kommenterar att "dem skulle jag gärna vilja leka med", men detta utvecklas aldrig (att pojken leker med grindöppnerskans barn är däremot en central del av handlingen i TSG).

Överlag tycker jag att det är en okej bok, speciellt när man take into account att det är en barnbok, men om någon skulle fråga "Ica, vilken ska jag läsa, LLF eller TSG?" så skulle jag utan tvekan svara "TSG".

Många jag känner kräver att en bok ska ha en bra början för att över huvud taget fortsätta läsa den. Jag är inte sådan. Om jag bestämmer mig för att läsa en bok så gör jag det, oavsett hur dålig den känns, och hur lång tid det tar. Så småningom brukar det bli bättre. Nej, mitt kriterium på en bra bok är slutet, vilket ju är synd, för om en bok har ett dåligt slut känner jag att jag lika gärna kunde inte ha läst den. Och, well, då är det ju redan för sent.


Ship breaker av Paolo Bacigalupi
Det börjar i mörkret. En klaustrofobisk och spännande känsla som gör att man inte kan lägga ner boken. Den är actionspäckad och det finns inte en sida som inte är spännande och som inte leder framåt. Den har inslag av humor, tankar om t.ex. familj och tillhörighet/lojalitet och den är väldigt vackert skriven. Men naturligtvis finns det en hake. Slutet. Slutet är väldigt, väldigt öppet (vilket är vad jag absolut inte tycker om med böcker), men om du tycker om öppna slut så finns det ingen anledning att du inte skulle gilla den här boken.

Ship breaker är en dystopisk ungdomsbok som utspelar sig i ett framtida USA (låter det bekant?) där våra poler är smälta, landet översvämmat och oljan i princip slut. Bokens huvudperson är Nailer, en s.k. Ship Breaker som jobbar ombord på gamla oljeplattformer. Hans jobb är att krypa omkring i de trånga utrymmena och rycka ut elledningar och koppar och allt återanvändbart material. Nailer bor i en hydda med sin konstant höga och fulla pappa, och hans trygghet återfinner han i vännen Pima och hennes mamma, som han bor hos när hans pappa är alltför outhärdlig. Den stora drömmen vore att hitta gömd olja ombord på plattformen som han skulle kunna sälja dyrt.

En dag hittar Nailer och Pima ett fartyg som gått på grund efter en storm och de klättrar ombord i jakt på värdesaker. Men ombord på skeppet hittar de också en flicka och i allt som följer måste Nailer bestämma sig för vem hans lojalitet faller på, och vem som mest förtjänar hans hjälp.

---

Jag gillade absolut den här boken, och om jag kan tänka bort slutet så skulle jag t.o.m säga att jag älskar den. Ship breaker är fantastiskt skriven och ju längre jag läser desto mer övertygad blir jag om att den framtid som beskrivs i Ship breaker är den vi kan komma att stå inför om några hundra år. Jag blir berörd av Nailers tankegångar och darrar av rädsla inför hans pappa. Det här är en stark bok.

Fördelar
Det absolut bästa med Ship breaker är definitivt det vackra språket. Likt Scored har boken många termer som går rakt över mitt huvud men det stör mig inte. Det är lätt att hänga med i handlingen även om man inte förstår varenda ord och eftersom bokens handling konstant rör sig framåt dras man lätt med. Några meningar från boken som jag tyckte speciellt mycket om var:

"Sloth (ett namn), skinny and pale, bones and knots of knees and dirty blond hair, the next candidate for duct-and-scuttle work when Nailer got too big, her pale skin almost permanently sunburned and peeling."

"He stared out to the curve of the earth, to the far side of the world."

"Nita looked at him fiercly. 'I can run. I took first in the hundred meter at Saint Andrew's.'
Nailer smiled at Pima. 'Well, then, if Saint Andrew says she can run, then she must be pretty fast'."

Tankarna kring lojalitet och familj som dyker upp i boken är också fruktansvärt bra. Är någon mer värd att ta hand om bara för att man delar blod, även om man blir behandlad som skit tillbaka? är en fråga som bollas fram och tillbaka. Jag tycker den är viktig, och uppskattar hur den behandlas från flera olika håll.

Nailers pappa (och deras relation) berskrivs också riktigt bra.

Nackdelar
Den enda riktiga nackdelen jag kan peka ut med boken var slutet. Jag hade önskat att jag fått en mer klar bild av vad som hände med alla karaktärer efter bokens slut. Gah, jag hatar öppna slut.

Hej! Nu har det varit paus här ett tag. Det har att göra med att jag insåg hur fruktansvärt mycket jag ignorerar mitt skolarbete för tillfället, så jag bestämde mig för en ny regel: jag får bara läsa en bok (en bok som jag läser för skojs skull då) efter att jag läst ut åtminstone 100 sidor ur en skolbok. (Så, ja, då blir det lite lägre aktivitet på läsningsfältet.)

I söndags tragglade jag mig fram till den hundrade sidan i min skolbok "The sword or the needle" och har således spenderat idag och igår med att läsa den här ungdomsboken:

Scored av Lauren McLaughlin
Scored är en dystopisk ungdomsbok, vars huvudperson är Imani, en ung kvinna i ett litet samhälle i USA. Hennes familj har sedan långt tillbaka livnärt sig på fiske, men nu börjar intäkterna bli för få och utgifterna för många. Skolan som Imani går i är ett testprojekt: de flesta av skolans elever är något som kallas för "scored". I stadens alla publika skrymslen och vrår finns kameror uppsatta, så kallade "eyeballs". Dessa kameror är kopplade till en enormt klipsk dator som kan känna igen alla "scored". Datorn inspekterar deras alla rörelser och tankar (eftersom datorn är väldigt, väldigt smart så kan den förstå vad personer tänker bara utifrån deras handlingar) och i första tisdagen i varje månad får alla "scored" ett reslutat: en siffra, som datorn räknat ut representerar just den personen. En person med ett bra resultat får sin college-utbildning betald, medan en person med ett dåligt resultat har just inga chanser alls att få ett bra jobb.

Imani är en bra elev, och när berättelsen börjar har hon en 92:a. Men hennes bästa vän, Cady, som en gång i tiden också var en 90:a, har sjunkit till 70 och har ännu inte slutat sjunka. Om Imani fortsätter umgås med Cady riskerar hennes siffra att också sjunka, bara för att de träffas.

I skolan har Imanis rebelliska och "score"-hatande lärare gett henne ett uppdrag: Imani och hennes "score"-vänner ska skriva en uppsats om varför "score"-systemet är dåligt, alltmedan de "unscored" ska skriva om varför systemet är bra. En "unscored" pojke från klassen, Diego, kontaktar Imani och föreslår att det ska jobba tillsammans, eftersom de båda förstår respektive sida av "score"-systemet. Men om Imani umgås med en "unscored" riskerar hon att allvarligt falla i grad.

---

Överlag uppskattade jag den här boken. Den var inte alls så mörk som jag varit rädd för och jag blev fascinerad över att det framtidsscenario som utgjorde scenen för boken inte alls var lika avlägset vårat som det är i t.ex. The Hunger Games. Jag har förstås inte läst särskilt mycket dystopisk litteratur innan (endast the Hunger Games och Delirium) men det jag slogs av var att det inte alls var läskigt på samma sätt. I HG och Delirium är hoten väldigt nära, och väldigt direkta, i form av regeringens polis som patrullerar gatorna och knackar dörr och gör räder. I de verken är det mer fysiskt våld som skrämmer. Det som skrämmer med Scored är storebrorskänslan: vetskapen om att kamerorna finns överallt och ser allting och alltid vet precis hur de ska tolka ens handlingar.

Fördelar
Boken har ett, överlag, lätt språk (även om jag måste erkänna att alla fiskebåtstermer seglade rakt över mitt huvud) och en trevlig ton. För att vara en bok om en dystopi höll den en förvånansvärt lättmodig ton. Det finns ett romantiskt tema i boken, men det är väldigt svagt och jag skulle absolut inte kalla det för en egentlig del av handlingen. Jag tyckte om Diegos och Imanis munhugg och hur tydligt "score"-systemet gås igenom i texten. Under tiden Diego och Imani munhugger om sin uppsats går de klart och tydligt igenom alla för- och nackdelar med "score"-systemet och det blir lätt att förstå vilket komplext beslut det kan ha varit, att bestämma sig för huruvida man ville införa systemet.

Nackdelar
Diego beskrivs som att ha ett väldigt mystiskt utseende, vilket aldrig berättas varför och det kan jag störa mig lite på. Jag stör mig även på att en väldigt viktig poäng med boken, historian om de två skaparna av "score"-systemet, aldrig leder någonstans. Något annat jag måste nämna bland nackdelarna är namnen. Det här är inte specifikt för Scored, förstås, men vad är fel på dystopisk ungdomslitteratur? Varför kan ingen karaktär någonsin ha ett namn som faktiskt är ett namn? (Jag vet att böckerna jag syftar på utspelar sig i framtiden, men det fungerar inte så! Namnen vi har idag har cirkulerat i århundraden, och kommer igen efter några generationer. Det kommer fungera likadant även i framtiden, oavsett om världen övergår i en dystopi eller ej.)

Heroes of Olympus - The lost hero och The son of Neptune av Rick Riordan

Det här är uppföljningsserien till Percy Jackson and the Olympians, som jag recenserade här och här.

Riordan börjar den här seriens första bok med en spännande twist: EN NY HUVUDPERSON! I slutet av The last Olympian avslöjades en ny profetia och det är den som nu tar vid. Den här bokens POV står tre nya karaktärer, Jason, Piper och Leo, för. Jason vaknar upp bredvid Piper och Leo och inser att han inte har några minnen. Han vet sitt namn, men utöver det är allt svart. De kastas omedelbart in i strid, då det visar sig att de (obviously) är demigudar. De tar sig till Camp Half-Blood (Gud, jag inser nu att jag inte förklarat handligen i något tidigare inlägg, men iaf, serien handlar om halvgudar som tränas på detta Camp Half-blood.) och får reda på att de måste ge sig ut på ett quest. Inte annorlunda från den tidigare serien alltså.

I bok två återser vi Percy, och dessutom två andra nya karaktärer, Hazel och Frank. Samma handling här som tidigare: de måste iväg på ett quest.

I alla fall. Jag tycker bättre om de här böckerna än den tidigare serien, men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske är det att de oändliga mängden typo uteblir, för handligen är lika corny som innan, karaktärerna lika ytligt beskrivna och farorna lika oändlingt många men alltjämt lika oändligt ofarliga (karaktärerna oroar sig som sjutton över hur de ska lyckas med att döda den odödliga jätten de måste slåss mot, men i slutändan visar det sig alltid att det räcker med att slå dem på näsan med en sköld för att de ska svimma av eller desintegreras).

Ett plus jag vill ge böckerna (även den förra serien) är de corny skämten som, trots att jag skäms lite grann, inte kan låta bli att skratta åt.

He pulled a pure-black iPad from thin air. Death tapped the screen a few times, and all Frank could think was: Please don’t let there be an app for reaping souls.
‘I don’t see you on the list,’ Thanatos said. ‘Pluto gives me specific orders for escaped souls, you see. For some reason, he has not issued a warrant for yours. Perhaps he feels your life is not finished, or it could be an oversight. If you’d like me to call and ask –’
‘No!’ Hazel yelped. ‘That’s okay.’
‘Are you sure?’ Death asked helpfully. ‘I have video-conferencing enabled. I have his Skype address here somewhere …’

- från Percy Jackson and the Olympians, the son of Neptune.

Jag gillar också hur Riordan i den här serien förklarar vissa saker från de tidigare böckerna som tidigare varit lösa trådar, samt följer upp på gamla skämt. (fast jag önskar att han skulle använda sina kvinnliga karaktärer lite mer och lite bättre *grimas*)

Jag dör lite inombords när jag tittar på de här fantastiska bokomslagen för Leviathan från den ryska och den japanska översättningen.

---

Här kommer originalomslagen. Jag har de som jag tror är de brittiska utgåvorna. Deras omslag ser ut såhär:




Det finns även en annan serie omslag, med fotografier av "Alek" och "Deryn".




Jag önskar så att jag skulle kunna äga alla olika versioner, men det skulle väl inte vara socialt accepterat, kan jag tro. I alla fall, kärlek <3

The Fault in our Stars av John Green
Som jag nämnde släpptes den här boken igår. Jag hade tur och fick tag i ett ex. på engelska bokhandeln och sträckläste den. Som så många gånger innan är bokens inledning dess forte, men John har ett trevligt språk, en medryckande och rörande handling, och, som alltid, en viktig poäng.

Boken handlar om Hazel och Augustus, två ungdomar som träffas i en stödgrupp för unga med cancer. De delar en viss kärlek till en bok och här stannar jag för jag vill inte spoila. I alla fall, det här är det bästa jag läst av Green och boken är bara levande. Jag kan stå i god för blurben på framsidan (Filled with staccato bursts of humor and tragedy), det stämmer verkligen. Sällan har jag skrattat så åt en bok, för att ögonblicket senare gråta. Den är inte min favoritbok, men jag kommer definitivt att läsa den igen snart, och gråta och skratta och läsa den mer noggrant, nu när jag vet hur den slutar. Definitivt en bok jag rekommenderar.




(Johan: tydligen hade de råkat släppa ett par osignerade böcker till några bokaffärer. Hint, hint!)

Serien överlag: Språket är väldigt adjektivlöst och rakt på. Ingen karaktärsutveckling att tala om och alla karaktär är väldigt platta. Användningen av förutsägelser är enorm och det är inte något jag tycker om. Hela handlingen BYGGER på förutsägelser och i slutet av varje bok måste de gå igenom förutsägelsen rad för rad och berätta vad som åsyftades. Ugh! Vad jag däremot vill ge böckerna tummen upp för är att flera av huvudpersonerna är dyslektiker och har ADHD. Alla dessa karaktärer är smarta och snabbtänka och bra på diverse områden, men de är dåliga i skolan och blir relegerade hit och dit. Jag har aldrig innan läst en huvudperson som verkligen är riktigt dålig i skolan.

The sea of monsters
Även den här boken, likt sin föregångare, var uppslukande och lättläst. Storyn var inte lika bra, kändes väldigt blaha-blaha at times, men på det stora hela okej, i alla fall för att vara en barnbok.

The titan's curse
Tredje boken känns mer blaha-blaha än andra boken, men den är fortfarande läslig. Det går att hänga med i handlingen, det händer viktiga saker, nya karaktärer introduceras och plot som utvecklas.

The battle of the labyrinth
Now, CONFUSION! Den här boken var verkligen bara hay-wire crazy. "Vi går i fem mil på måfå. Vi slåss lite grann. Vi går åt ett annat håll. Oj, nu träffade vi någon." Usch! Den här boken förvirrade mig och uttråkade mig och var helt hemsk. Jag önskar så att jag var en person som kunde sluta läsa en serie som jag kommit några böcker in i, men nej. När jag läst över hälften tragglar jag mig igenom. Hur som helst, inget jag rekommenderar.

The last Olympian
har en fruktansvärt konstigt vald titel. Det förklaras i boken vad det syftar på, men detta något är totalt irrelevant för bokens handling och något som bara nämns i förbifarten. I vilket fall, var den en trevlig avslutning på serien. Jag kände att jag fick svar på mina frågor och oroar mig inte för vad som händer sen, även om Rick verkligen sätter upp ribban för en uppföljare.

Jag har just fått upp ögonen för sidan scribd.com där författare lägger upp delar av sina böcker för att fansen ska kunna läsa och avgöra om de vill läsa resten. Eller, tja, för att de ska få mersmak, förhoppningsvis. Men jag tycker det är super, för då kan man få se om boken är bra innan man köper den (eftersom de böcker jag läser för det mesta inte finns på bibliotek). Naturligtvis kan det slå fel (t.ex. älskade jag början av Delirium, men allt eftersom utvecklades det till hat) men överlag. En superidé.

Här kommer lite länkar:

The disechantments av Nina LaCour (bara en som jag råkade ha uppe, har inte läst den än): http://www.scribd.com/doc/77345181/The-Disenchantments-by-Nina-LaCour

The Fault in our Stars av John Green (som kommer ut imorgon tis 10/1 OMG längtar, längtar, längtar sååå mkt): http://www.scribd.com/doc/71571542/The-Fault-in-Our-Stars

The name of the Star av Maureen Johnson (som jag har läst och recenserat här) : http://www.scribd.com/doc/63600546/The-Name-of-the-Star-Shades-of-London-1-by-Maureen-Johnson

Jag sa också för ett tag sedan att jag skulle lägga upp min video om Les Misérables här, men p.g.a komplikationer (YouTube har ändrat sina embed-inställning, grr...) får jag nu ge upp och länka till den här: http://www.youtube.com/watch?v=iCJoFtWDIC8

Jag är nästan klar med Percy Jackson-serien, så nästa inlägg kommer förmodligen vara min recension av serien. (en kort blurb: "Ugh!")

Nyläst:

Percy Jackson and the Lightning Thief av Rick Riordan

Jag gillade den här. Den var trevlig, lättläst, well paced (hur säger man det på svenska?) och rolig. Flera trevliga karaktärer och intriger.

För det första läste jag inte ut Delirium innan det nya året (så 2011 var året jag läste 41 böcker). För det andra sög den.


Delirium av Lauren Oliver. Storyn lyder: 17-åriga Lena bor i ett framtida dystopiskt storebrors-USA där kärlek anses vara en sjukdom. Lena ser fram emot dagen hon ska fylla 18, då hon ska få genomgå den operation som ska bota henne från kärlek, men så drar hennes bästa vän med henne på en villvägar och allting går utför. Ja, jag kan tänka mig att ni inte blir allt för förvånade om jag säger att hon träffar en kille.

Jag gillade början: man får en bra bild av Lena som är en karaktär man lätt kan känna igen sig i (ja, kanske inte karaktärsmässigt, men utseendemässigt och hobbymässigt är hon en kopia av mig, t.ex.), förutom hennes skräck. Nu har jag inte läst så himla många dystopiska berättelser, men det var just skräcken jag gillade så mycket med Delirium. Det är beskrivet väl och man kan förstå varför hon är rädd för att säga/göra fel saker och det är obehagligt att vara så nära inpå Lenas känslor när hon och hennes vänner bryter mot regler, etc. etc. Men tyvärr faller boken platt ungefär halvvägs in: Lenas värld kollapsar och plötsligt blir hon en Mary Sue, ett irritationsmoment, en väldigt platt karaktär helt enkelt. Killen som Lena träffar, Alex, är också han en helt platt karaktär, utan känslor, utan eget liv. Man får vet väldigt lite om honom och av det man faktiskt får veta att döma skulle jag kalla honom en ny Edward Cullen. Han är den perfekta killen: endlessly supportive, beskyddande deluxe och naturligtvis revolutionär, med en bakgrund som är något alldeles speciellt. Uäck! Jag kommer inte läsa uppföljaren som kommer ut sista februari i år.

Det andra jag ville prata om. Hjältinnor att se upp till i ungdomslitteratur. Lena är alldeles uppenbarligen inte vad jag skulle kalla en föredömlig hjältinna. Men på listan finns däremot:

#1 Deryn Sharp från Leviathan-serien av Scott Westerfeld (Hon vill flyga så hon förklär sig till pojke och går med i flygarmén. Hon är alltid i händelsernas mitt, påverkas inte av andra och räddar dagen gång på gång. Hon är lojal och backar inte bort från en utmaning.)
#2 Hermione Granger från Harry Potter av J.K.Rowling (Hon är smart, eftertänksam och modig. Lojaliteten kan man inte klaga på och hon räddar pojkarna fler än en gång. Hon gör alltid det hon tror är rätt, även om andra ser ner på henne för det.)
#3 Katniss Everdeen från Hunger Games av Suzanne Collins (Hon står för vad hon tror på, kompromissar inte och skyddar sina nära och kära för vilket pris som helst.)
#4 Sophie Hatter från Howl's moving Castle av Dianna Wynne Jones (Hon gör vad hon tror är rätt och försöker alltid lösa sina problem själv, istället för att alltid förlita sig på andra.)
#5 Frankie Winter från Knightley Academy-serien av Violet Haberdasher/Robyn Schneider (Hon vet vad hon vill och kämpar för att uppnå sitt mål. )

Såhär sista dagen på år 2011 tyckte jag det var dags att ha en boksammanfattning, första året jag konsekvent bloggat om alla böcker jag läst.

Emma av Jane Austen
ABC Murders av Agatha Christie
Death in the clouds av Agatha Christie
The picture of Dorian Gray av Oscar Wilde
The great Gatsby av Scott Fitzgerald
The tenant of Wildfell Hall av Anne Brontë
Paper Towns av John Green
The five people you meet in heaven av Mitch Albom
The secret garden av Frances Hodgson Burnett
What Katy did av Susan Coolidge
Little Women av Louisa Alcott
Good wives av Louisa Alcott
Treasure Island av Robert Loius Stevenson
The collected works of Sherlock Holmes av Sir Arthur Conan Doyle (4 böcker och en novellsamling)
A little princess av Frances Hudgson Burnett
Trollkarlen från övärlden av Ursula LeGuin
Gravkamrarna i Atuan av Ursula LeGuin
Den yttersta stranden av Ursula LeGuin
Jane Eyre av Charlotte Brontë
Wuthering Heights av Emily Brontë
The mysterious stranger and other stories av Mark Twain
Foreign affairs av Alison Lurie
Egoboost av Isabella Löwengrip
An abundance of Katherines av John Green
The name of the Star av Maureen Johnson
Knightley Academy av Violet Haberdasher
Bortom mammas gata av Alexandra Pascalidou
The secret prince av Violet Haberdasher
Will Grayson Will Grayson av John Green och David Levithan
The hunger games av Suzanne Collins
Catching fire av Suzanne Collins
Mockingjay av Suzanne Collins
Les Misérables, första delen, av Victor Hugo
Guldkompassen av Philip Pullman
Leviathan av Scott Westerfeld
Behemoth av Scott Westerfeld
Goliath av Scott Westerfeld

41 böcker, allt som allt.

Har några hundra sidor kvar av Delirium av Lauren Oliver och eventuellt kommer jag bli klar med den innan midnatt. I så fall blir det 42 böcker. We'll see how that goes.

Japp, jag glömde bort den i Leviathan-hetsen av mitt förra inlägg men jag har även läst Guldkompassen av Philip Pullman. Jag har tidigare sett filmen (Readit1st, I know, I know) och boken höll sig ovanligt fast vid handlingen i boken. Språket kändes lite tarvligt och barnsligt, men handlingen är ju hållbar och bra, i vilket fall. Jag gillar användandet av zigenarna och fröken Vad-hon-nu-heter-mamman är fruktansvärt häftigt läskigt beskriven.

Ett länge pågående läsprojekt (det tar emot att släppa en bok jag börjat läsa) är Les Misérables. Jag läste äntligen ut första delen för några veckor sedan, efter att ha hållt på med den i säkert 5 månader. På det hela taget tycker jag den var okej: jag gillar ju handlingen, men jag ogillar Hugos återkommande irrelevanta introducerande stycken. T.ex. börjar han hela boken med att berätta bakgrundshistorien för den inte fruktansvärt relevanta prästen som ger Jean Valjean silver (jag räknar inte med att den här boken innehåller några spoilers: är du inte bekant med Les Misérables så bör du genast gå och titta på den brilljanta musikalen). Hugo ägnar även några 50 sidor åt att ingående förklara Waterloo och dess omgivning, endast för att på kapitlets sista sida nå sitt mål: att berätta hur en man hjälpte en annan från slagfältet. De mest irrelevanta detaljer beskriver Hugo ingående, för att introducera småsaker, och jag stör mig på det, men gillar det samtidigt. Jag gillar det just för att det är ett sätt att skriva som jag inte är van vid - och vanor bör pokas på och uppmärksammas. Hugos sätt att skriva är inte fel, bara helt annorlunda från något jag tidigare läst och det är ju alltid trevligt att bli lite omskakad.
Men jag inser att den här boken skulle vara roligare att recensera i en video, så... That's coming up!


Leviathan, Behemoth och Goliath av Scott Westerfeld
Jag fick Leviathan av Scott Westerfeld i julklapp av min flatmate. Fantastisk bok. Började läsa den på tåget till Stockholm och trots avbrott i form av julfirande var den snart utläst. "Har affärerna öppet på annandagen, mamma?" frågade jag och såg sedan till min lycka att sf-bokhandeln i Sthlm både hade öppet på annandagen och därtill hade Leviathans båda uppföljare (Behemoth och Goliath) inne.
Leviathan-serien är en steampunk-serie för ungdomar som utspelar sig under första världskriget. Franz Ferdinand och hans fru har nyss blivit mördade och deras son, Aleksandar, måste rymma undan deras mördare. Han stöter ihop med det brittiska skeppet Leviathan, där han träffar Deryn, en tjej som klär sig som kille för att kunna flyga och jobba för flottan.
Böckerna är lättlästa, har fantastiska bilder och de var verkligen precis vad jag behövde just nu. Böckerna rörde ämnen jag funderat mycket över as of late, och är trevligt skrivna med trevliga karaktärer och intressanta plot-twists. Mitt enda klagomål är tidsrymden. Triologin utspelar sig över ett tidsspann av 4 månader. Under dessa fyra månader händer mängder av saker, bl.a. startar och nästan avslutas ett väldsomspännande krig, våra hjältar åker runt hela jorden i sitt flygskepp, spenderar en månad i Istanbul och Deryn lär sig tyska under de två månader hon spenderar på skeppet tillsammans med Aleks lärare. WTF?
Scott Westerfeld bör dessutom ha en eloge för sitt fanfiction/fanservice/extra-kapitel som han lagt upp på sin blogg. Jag gillar när författare lyssnar på och kan ha kul tillsammans med sina läsare!