Ja, det här med att seriöst recensera Hunger Games. Det dröjde. Men seriöst, jag har ännu inte slutat processa dem. Ursäkta mitt extremt långa inlägg. Här kommer min recension av första delen:

Hunger Games av Suzanne Collins
Ja, om du har hört en sak om Hunger Games så är det förmodligen att man bara liksom dras med. Man öppnar boken och sedan, innan man vet ordet av, är man framme vid slutet. Det stämmer. Hunger Games handlar om protagonisten Katniss, en 16-årig tjej som bor i en framtida nordamerikansk stat, ett dystopiskt storebrorssamhälle vid namn Panem som byggts upp i ruinerna av USA. Panem består av 12 distrikt och huvudstaden, Capitol, vari landets regering är stationerad. Varje år håller regeringen Hungerspelen, en direktsänd TV-show som går ut på att två ungdomar från varje distrikt mellan åldrarna 12-18 slumpmässigt vals ut och tvingas tävla till döden i en arena. Den som går levande ut vinner rikedom till sitt distrikt fram tills nästa tävling. Invånarna i huvudstaden slår vad om vem som kommer gå vinnande ut och hyllar den som dödar mest brutalt, allt medan invånarna i distrikten tvingas se sina barn dö. När Katniss lillasyster Prim väljs ut tar Katniss hennes plats då hon tror sig ha en större chans att överleva. Hon slängs in i arenan med sin klasskamrat Peeta och 22 andra ungdomar som hon måste döda för att själv få överleva.

Vad jag tycker om:
Jag älskar språket. Det är rått, det är medryckande och uttrycksfullt. Det tvekar inte att beskriva det som är fult och det som är fel och Katniss röst (boken är skriven i första person) kommenterar hänsynslöst på omgivningen.

Utdrag: "Sitting at Prim's knees, guarding her, is the world's ugliest cat. Mashed-in nose, half of one ear missing, eyes the colour of rotting squash. Prim named him Buttercup, insisting that his muddy-yellow coat matched the bright flower. He hates me."

Jag älskar Katniss. Bokens protagonist är uppvuxen i en värld där inget är säkert. Hennes far, som var hennes fasta punkt, är död och hon måste själv försörja sin familj, genom att jaga illegalt. Hon älskar sin lillasyster men litar inte på sin mamma. Hon känner sig säker när hon jagar i skogen med sin bästa vän Gale, men hon vågar inte tänka på att hon kanske gillar honom, eftersom världen hon lever i är så osäker. Hon hatar att känna tacksamhetsskuld, för hon vet att hon aldrig kommer kunna betala tillbaka och hon blickar inte framåt. Hon är stark när hon måste, för sin systers skull, och trots att hon hatar Capitol gör hon inget för att kämpa emot, för hon vet att det inte skulle tjäna något till. Katniss är en karaktär på ett sätt jag aldrig innan läst. Hon är stark, men hon har så många svagheter. Hon kan försörja hela sin familj och spela älskvärd inför en publik, men hon kan inte föra ett vanligt samtal med en jämnårig. Hon vill vara stark, men hon tror inte på sin egen styrka.

Utdrag: "Maybe if I had thanked him at some point, I'd be feeling less conflicted now. I thought about it a couple of times, but the opportunity never seemed to present itself."

"...She must have really loved him to leave her home for the Seam. I try to remember that when all I can see is the woman who sat by, blank and unreachable, while her children turned to skin and bones. I try to forgive her for my father's sake. But to be honest, I'm not the forgiving type."

Jag älskar Peeta. Vem gör inte det? Den självuppoffrande, artiga och snälla pojken från bageriet. Uppvuxen bland mat, men gödd på smulor. Vi får alltid se honom genom Katniss ögon och det är inte helt lätt att alltid se igenom hennes misstänksamhet, men hans - jag kan inte sammanfatta den som annat än – godhet skiner igenom I alla hans handlingar. Som Carrie Ryan på så brilljant pekat ut fungerar pojkarna I sådana här triangeldraman som symboler för de val protagonisten tvingas göra. Peeta står för allting som är rätt: han är god, humanitär och osjälvisk. Han vill inte skada någon, inte ens dem som skadat honom, och han tvekar inte att agera om orättvisor sker. Det är det här som skiljer Peeta ur mängden av stereotyper: för Peeta är den som säger emot. Trots att Peeta är den som minst drabbats av Capitols ondhet är han den som inte vill påverkas och han är den som verkligen står för sina åsikter.

 

Utdrag: “But Peeta holds his ground, actually waving and smiling at the gawking crowd. He only stops when the train pulls into the station, blocking us from their view.

He sees me staring at him and shrugs. “Who knows?” he says. “One of them may be rich”.

I have misjudged him...

[…] Which also means that kind Peeta Mellark, the boy who gave me the bread, is fighting hard to kill me.”

 

“No, when the time comes I'm sure I'll kill just like everybody else. I can't go down without a fight. Only I keep wishing I could think of a way to... to show the Capitol they don't own me.”

 

Jag älskar Hungerspelen som symbol. Hungerspelen är en show som regeringen införde 74 år innan handlingens början, efter att Panems Distrikt 13 gjort revolt mot regeringen. Distrikt 13 utplånades och Hungerspelen infördes som en ständig påminnelse om att distrikten är helt i Capitols våld. Distriktens invånare tvingas betrakta hungerspelen som en festlighet och den som inte dyker upp bestraffas hårt. Invånarna I Capitol är ironiskt nog fria från Capitols välde.

Deltagarna I spelen väljs ut slumpmässigt, men med ett system som gynnar de rika och skapar klyftor och hat mellan rika och fattiga.

 

Utdrag: “Tonight. After the reaping, everyone is supposed to celebrate. And a lot of people do, out of relief that their children have been spared for another year.”

 

Jag älskar Panem. Jag älskar idén av ett land uppbyggt I spillrorna av USA. Vi får själva gissa vad som hände. Var det en naturkatastrof? Tredje världskriget? Panem är ett land med 12 distrikt och en huvudstad. Varje distrikt är ansvarigt för var sin vara. Disktrikt 12 för kol, distrikt 6 för transporter, distrikt 4 för fiske... Det gör huvudstaden sårbar. Capitol daltar med “finare” distrikten. Det gör de fattigare distrikten sårbara. Klyftan mellan rika och fattiga I distrikt 12 framstår också tydligt. Idén med att distriktets rika handelsmannabefolkning beskrivs som blonda och blåögda, medan den fattiga kolbrytarbefolkningen har olivfärgad hy och mörkt hår fascinerar mig. Det fungerar fint som symbol.

 

Utdrag: “Almost all of the boys and at least half of the girls are bigger than I am, even though many of the tributes have never been fed properly […]

The exceptions are the kids from the wealthier districts, the volunteers, the ones who have been fed and trained throughout their lives for this moment.”

 

Det finns mycket jag älskar med den här boken, men att nämna allt skulle ta alldeles för lång tid, så låt oss gå vidare.

 

Vad jag inte tycker om:

Jag ogillar de schablonartade Capitol-invånarna. Det var ingenting jag märkte första gången jag läste boken, men efter att ha fått det utpekat för mig, kan jag numer inte släppa hur otroligt bleka Capitol-invånarna är. De lever lyxliv, där mat kommer till bordet med en knapptryckning, de tittar glatt på den underhållning, I form av Hungerspelen, som regeringen förser dem med, spenderar sin tid med att göra sig vackra och ifrågasätter inget. Inget alls.

Men Suzanne Collins slänger faktiskt in en person från Capitol som har något bakom skallbenet: Cinna. Cinna hade imponerat på mig, med sin vänlighet, sin eftertänksamhet och sin smarthet om Collins inte redan målat en så ensidig bild av Capitol. Missförstå mig inte, jag tycker om Cinna, men han kontrasterar till Capitol, och istället för att Capitol accenturerar Cinnas positiva karaktär känner jag faktiskt att det blir precis tvärtom.

Detta till trots tycker jag ändå att det svarta mot det vita är en viktig symbol.

 

Utdrag: “I stand there, completely naked, as the three circle me, wielding tweezers to remove any last bits of hair. I know I should be embarrassed, but they're so unlike people that I'm no more self-conscious than if a trio of oddly coloured birds were pecking around my feet.

The three step back and admire their work. “Excellent! You look almost like a human being now!” says Flavius, and they all laugh.”

 

Jag ogillar Gale. Jag förstår att Gale är den andra symbolen för Katniss' val och hennes utveckling som person, men det gör inte att jag stör mig mindre på honom. Gale har fått stå ut med mycket under sitt liv på grund av Capitol. Han är arg på regeringen och uttrycker det när han kan, men inte framför någon som skulle kunna få för sig att anmäla honom. Han vill göra något åt situationen, men kan inte. Han är den som är mest bitter och som avreagerar sig på oskyldiga människor, visserligen rika, men rika eftersom de är lika mycket offer för Capitol. Vad Gale är, är en eldig personlighet, en önskan att slå sig fri och ge igen på dem som gjort honom orätt. Vad jag tycker Gale representerar är bitterhet och egoism. Att anklaga och attackera oskyldiga och stå upp för sin sak, oavsett smärtan den orsakar andra.

 

Utdrag: “”You know how to kill.”

“Not people,” I say.

“How different can it be, really?” says Gale grimly.”

 

Det här var min otroligt långa, men definitivt inte helt uttömmande, recension av Hunger Games, första boken.

The hunger games, Catching fire och Mockingjay av Suzanne Collins
Dessa böcker har jag spenderat helgen åt att läsa. Jag blev helt sucked in, inte en chans hade jag. Jag kan ännu inte sortera mina känslor och tankar om böckerna tillräckligt för att kunna skriva en review, men jag kan i alla fall säga att de var viktiga. Och bra. Mer än bra.

Filmen är beräknad att komma i mars. Och jag VET, jag vet att det är en filmatisering av en bok, men det HAR hänt att jag gillat filmatiseringar mer än böcker. Inte för att jag hoppas att jag kommer göra det, eller jo, lite, för jag måste få uppleva den här fantastiska historien igen, på nytt. Annars kanske jag kvävs.

Will Grayson Will Grayson av John Green och David Levithan
Ni kanske tror att bokens framsida har ett tryckfel. Det trodde jag första gången jag såg den. Men icke, boken handlar om två stycken olika Will Grayson, som efter att man fått följa dem båda genom första halvan av boken träffas. Bang! Det är inte bara de två Will som krockar, utan även deras liv och deras vänner.

Will Grayson Will Grayson är en inblick i två tonåringars liv. Den ena Will framställs i början som lite tafatt (lite som alla John Greens huvudpersoner), inte omringad med vänner, han är en person som, om han själv fått välja, hade setts med andra vänner, men som i stort har en okej självbild och en stöttande familj. Den andra Will är mörkare, deprimerad (beskriven på det mest brilljanta sätt jag någonsin läst) person, som inte släpper in andra i sitt liv.

Boken rör teman såsom homosexualitet och självbilder och jag anser att den gör det på ett sätt så fantastiskt att den här boken borde vara obligatorisk läsning i skolor över landet. Jag satt med boken i handen och kunde inte sluta tänka "det är skulle kunna vara jag! hur kan de veta precis hur jag tänker!?" Jag kände igen mig i så mycket av känslorna som förklarades på sida efter sida. Sådant som jag kämpat att försöka sätta ord på beskriver de så brilljant att jag bara kunde gapa. Och må så vara att depression, homofobi och annat som kan tänkas försigkomma bland bokens 300+ sidor ligger humorn ändå närmast. Med karaktärer som till en början kan tyckas rätt "comic relief" men senare utvecklas till vitala för handlingen och vitala för att få fram delar av bokens poäng. Med beskrivningar och förvecklingar som lockar till skratt hoppas jag att många fler får läsa den här underbara boken. Jag vet vad flera av mina vänner ska få i julklapp i alla fall.


The secret Prince av Violet Haberdasher
Uppföljaren till Knightley Academy. Även under den här satt jag och skrek till min roomie, saker som "Elin, hör på det här, det här är helt galet!", "Elin, de är dumma i huvudet, det här går inte alls ihop!" och "Gaaaah! Bluuurg!"

Ni kanske kallar mig självplågare men den här var ändå bättre än första volymen i serien. Saker hänger ihop och leder vidare och tredje (och jag har hört sista) boken tror jag kommer kännas helt okej, jag har förtroende till författaren att hon kommer svara på mina frågor och fullfölja allting till slutet. Några plot twists skakade handlingen och gjorde att jag helst inte lade ifrån mig boken, karaktärsutvecklingarna kändes realistiska och flera gånger kände jag hur handlingen snuddade på stereotyper och fördomar, bara för att sedan köra över dem och de gav mig en positiv känsla. Jag gillar när böcker kör över fördomar och visar hur det faktiskt är så jag kan omöjligt vara negativ inställd till The secret prince oavsett dess barnsliga teman och sätt. Den är trots allt skriven för 6 till 12-åringar.

Goodness, boken jag för tillfället läser!

Handlar om en kille på boarding school med en crazy headmaster.

Killarna håller i en illegal klubb nattetid och rektorn springer in i dem när de är på väg tillbaka till sina sovsalar.

Rektorn: Grabbar, ni inser att ni iom. att ni startat upp den här klubben har brutit mot lagen? Inte bara skolans regler utan vårt frickin' LANDS lagar. Och mot ett peacetreaty som inkluderar flera andra länder? Oh, well, I guess I'll just let it slide..... MEN, eftersom ni var uppe efter läggdags så måste jag relegera er.


WTF!? Let me see if I got this right..... Så att bryta mot lagen, alltså actually LAGEN, då händer ingenting, men om man är uppe efter läggdags blir man relegerad.... Right.....

Nyläst:

Bortom mammas gata av Alexandra Pascalidou
Jag ångrar inte att jag valde att läsa den här boken. Vad jag däremot ångrar är att jag valde att läsa den på kvällen, under en helg då jag var ensam hemma. Jag ska inte ljuga: it gave me the creeps. Den här boken är programlederskan och journalisten Alexandra Pascalidous självbiografi, publicerad 2001.
Häri berättar hon om sin uppväxt i den invandrartäta Stockholmsförorten Rinkeby, om rasism, fördomar och hot. Berättelsen är gripande och trots att jag till en början störde mig på hoppen, hur hon i ett kapitel berättade om en händelse från när hon var 4 och i nästa en historia från hennes tonårstid, förstod jag så småningom hur allt hängde ihop. Att dessa till synes orelaterade berättelser hängde ihop och skapade en sammanhängande historia med en viktig poäng.
Alexandra berättar om hur hon kom till Sverige med sina föräldrar, hur hennes pappa var tvungen att lämna landet för att de skulle kunna få uppehållstillstånd, hon berättar om segregeringen, att bli undansjasad till Rinkeby, där hon bodde tillsammans med andra utlänningar och inte fick möjlighet att beblanda sig med svenskarna. Hon berättar om hennes steg mot det politiska, möjligheterna att påverka och hur dessa möjligheter rasar samman. Men mest av allt berättar Alexandra om en gripande historia om rasism och nazism, i en sådan form jag aldrig tidigare skådat den.
Boken har fått mig att inse hur naiv min tidigare syn av rasism varit. The other side of the story. Och jag är glad att jag läste den här boken. Jag kanske inte vet hela historien. Men jag är glad att jag vet mer, för det är det enda sättet vi kan ändra på problemet. Läs!

Knightley Academy av Violet Haberdasher
Den här boken. Tja, jag vet inte riktigt varför jag bestämde mig för att läsa den. Jag anrar att någon på Youtube rekommenderat den, men jag har ingen aning om vem. Jag hittade den nämligen under min "önskelista" på min Adlibris-sida, tillagd jag-vet-inte-när. Jag läste lite om den och bestämde mig för att "den skulle jag läsa!".  När jag fick hem den blev jag förfärad över formatet. Den hade dubbelt radavstånd, I kid you not. Ja, vad skulle man förvänta sig av en bok för 6-12-åringar. Så håll det i minnet. Barnbok.
Det var en bok som inte var helt lätt att lägga ifrån sig. Spännande och trots att jag satt och skrek till Elin "Så FÖRUTSÄGBART!" gång på gång så kunde jag ändå inte gissa slutet när det kom till kritan. Boken innehåller många dåliga klichéer och skulle kunna kallas för lite av en Harry Potter-kopia, men i slutändan tyckte jag om den. Ett gäng trevliga huvudpersoner, spännande miljöer (lite steampunk) och en tilldragande over-all handling.
Boken handlar om den föräldralöse Henry Grim som jobbar som tjänare på en skola för överklasspojkar. När det är dags för den årliga tentamen till Knektakademin lyckas Henry förvånanasvärt komma in. Men knektakademin är en skola för överklasspojkar och de enda vänner han lyckas få är de två andra "vanliga" pojkarna: en judisk pojke vars föräldrar jobbar på bank, en indisk pojke som blivit adopterad av en greve, samt rektorns dotter. Boken utforskar rasism på flera områden och är nog den bästa barnbok jag någonsin läst som rör just rasism. Det parallella universumet är lätt att relatera till och man ser tydligt hur absurd rasismen är, utan att boken innehåller några tunga moralkakor.
Jag längtar tills fortsättningen dimper ner i min brevlåda!

The name of the Star av Maureen Johnson
Jag hade tidigare läst de första 70 sidorna av den här boken när författarinnan släppte dem på Twitter för några veckor sedan (jag vill passa på och slå ett slag på trumman för Twitter: utan den hade jag varit utan mycket värdefull information som mina favoritförfattare och favoritregissörer släpper om mina favoritböcker favoritfilmer och favoritTv-serier). När jag då läste den var allt jag kunde tänka på "Gosh, det här är som en, visserligen bättre skriven, men ändå, nyversion av Twilight. Men det var bara de där första 70 sidorna. Så jag måste erkänna att jag blev både förvånad och lite besviken när jag fick tag i boken och insåg att det här inte var så mycket en romantisk vampyrhistoria som det var en läskig, jag-ångrar-att-jag-läste-den-efter-mörkets-inbrott historia.
Boken handlar om Rory från Lousisana som flyttar till London för att börja på internatskola. Samma dag som hon kommer till London har det däremot skett ett mord, någon har mördat en oskyldig kvinna i samma kallblodiga stil och i samma område som Jack the Ripper utförde sitt första mord 1888. Och Rorys nya skola ligger i samma distrikt som alla Jack the Rippers mord skedde.
Boken är spännande, svår att lägga ner och välskriven. Mycket humor, kanhända på amerikanarnas bekostnad. Jag hade kanske förväntat mig lite mer livsvisdom från en författarinna som är vän med John Green (admittedly, det här är min första bok av Maureen Johnson) men det här är bara inte den sortens bok, antar jag. Rekommenderad till den som tycker om lite läskigare övernaturliga böcker. Det här är den första boken i en serie vid namn "Shades of London".

En trevlig bok man kan skratta med. Även om pee-jokes och sånt där inte är min kopp te. Tankvärd som alltid när de gäller John Green. Men den ständiga frågan: Hur i hela friden råkar man stöta ihop med - och no less bli ihop med - 18 olika Katherines?



Jag ska vara ärlig (vilket låter som om Isabella ligger illa till, men i själva verket är det nog jag som gör det). Jag har blandade känslor om den här boken. Dels tycker jag att den var fruktansvärt ohjälpsam i sina "lösningar". "Glöm det, tänk inte på det, ingen annan bryr sig" är säkerligen saker tonåringar förstår själva om sin akne, sina mensmagar och pojk-/flickvänsproblem, ingenting som jag skulle kalla tips. Å andra sidan förstår jag ju att det är svårt att komma med konkreta tips på hur man ska eliminera hjärnspöken och Isabella är fortfarande en role model för många ungdomar. En av de bättre förebilder man kan ha också, om man ska jämföra med de andra största förebilderna i vårt samhälle. I hennes bok pekar hon ut saker jag inte tänkt på innan, inte lösningar, men problem jag inte varit medveten om att jag hade. Och eftersom medvetenhet är första steget mot aktiv problemlösning vill jag ändå ge boken en tumme upp.

Den här skrivomgången böcker är en salig röra på så sätt att de är böcker som jag läst nyligen, och länge sedan, och läst om, och läst för första gången.

Foreign Affairs av Alison Lurie
En bok jag rev ut ur Ammos bokhylla när jag var där på besök någon dag i somras. Jag lånade hem den och glömde consequently att senare lämna tillbaka den. Nu vilar den i min bokhylla här i Uppsala och ska få komma hem till Ammo när jag fått tag i en tågbiljett. Åt mig alltså, inte åt boken. Och hem till Ammo alltså, inte hem till mig. Nåja, boken var det. De första sidorna gav mig en bra känsla. I efterhand kan jag rannsaka mig själv och inse att känslan var samma som början av Gunnar (Bob Hansson), en bok som jag tidigare sågat. Det var ju lite olycksbådande. I slutändan tyckte jag bra om boken, och kunde förstå poängen med den, och även om den var till viss del lite ångestframkallande kunde jag lära mig av den. Lära att ibland måste man ta det livet kastar på en  och även om det vid första anblick verkar vara något dåligt, kan man för det mesta förhandla det till något bättre.

The mysterious stranger and other stories av Mark Twain
En samling korta noveller som jag läste i julas, innan min Kina-resa och glömde skriva om. Det var ju ett tag sedan, dåja, så jag kan väl inte påstå att jag minns sådär särskilt mycket utom kanske den genomgående känslan. Som var rätt positiv btw. Så pass positiv att jag missade mitt tåg medan jag satt och läste i den här. Attans.

Wuthering Heights av Emily Brontë
Ett omläsningsprojekt. Det var på tiden: när jag blivit tillfrågad om min favoritbok har jag tidigare sagt "Wuthering Heights" utan att skämmas. Efter en reread kanske jag gör det. Skämmas vill säga. Jag blev inte speciellt imponerad efter att ha läst den en andra gång. Karaktärerna är lite för mycket och deras ovilja att komma tillfreds med sig själva och varandra var ett irritationsmoment. Avunden och själva idén att "äga" en person (som jag uppfattar Heathcliffe's och Kathy's relation och även Heathcliffe med efterföljande oskyldiga karaktärer) är både absurd och upprörande. Språket är fortfarande fantastiskt, men eftersom handlingen är så nära knutet till språket, och handlingen har brister blir språket lidande.



Jane Eyre av Charlotte Brontë
Ytterligare en besvikelse. Nä, nu ska jag inte vara sådan, det är en bra bok, det är det, men en bok som jag inte riktigt kan tyda några livsvisdomar ur och det är ju tråkigt. Dessutom är den full av irriterande moment. Som tex. Helen. Skulle någon vilja förklara för mig vad Helen är med i den här boken för? Vad tillför hon till handlingen? Nä, halva boken hade nog kunnat kapas, om det hade funnits några ordentliga korrekturläsare på 1800-talet.

Och alla dessa numer-kallade "Twilightmoment"? I kid you not, i den här boken (som Twilights författarinna Stephenie Meyer älskar, btw) står det på riktigt (nästan): "Han tystnade och vände sig bort. Hon satt still och betraktade honom i en halvtimme." Srsly!? En halvtimme? Senare i boken: "Hon klev in genom dörren och sa: *spoiler*. Kvinnan betraktade henne i tre minuter." Sorry Meyer, förlåt, jag menar Brontë, men detta är inte okej...

För att fortsätta på mitt spår vill jag även passa på att nämna hur fruktansvärt osympatiska alla karaktärer är. Jag menar bara, St John, ta honom som exempel. Eller kanske Edward. Männen i den här boken är svin helt enkelt.

Nä, men lite cred får den förstås ändå, för en medryckande och spännande (om man nu inte hade vetat alla spoilers innan man började läsa den) handling.

This is /Ica, signing out.

Trollkarlen från Övärlden, Gravkamrarna i Atuan och Den yttersta stranden av Ursula LeGuin

utgör barnfantasyklassikerserien Övärlden. Som klassiker hade jag rätt höga förväntningar på den (vem skulle inte ha det, efter barnfantasyklassiker såsom Harry Potter och The dark is rising?) men dessa förväntningar grusades totalt. Jag vet inte om problemet är översättningen (faktum är att ett av problemen är översättningen*) eller om Urusla LeGuin bara har ett såhär tvådeminsionerat och adjektivlöst språkbruk, men jag vet att det inte är en hit hos mig. Jag kämpade mig igenom alla tre böcker, eftersom, ja, det är trots allt en klassiker, men mellan dig och mig hade en bok räckt. En första bok, som, även den, hjälper till att bygga upp orimliga förväntningar med subtle kommentarer såsom "Han skulle komma att bli den största magikern genom historien, även om han inte visste det då".


A little princess av Frances Hodgson Burnett

Den här boken tyckte jag om. Den var hemsk i omgångar, väldigt fin emellan och fick mig även att gråta en skvätt. Ett fun fact är att bokens huvudperson beskrivs som svarthårig och mörk. Raka motsatsen till personen på bilden alltså. Då kan man ju undra om the publishers läste boken innan de valde omslag.

---

* Korta, korta meningar, ofta avkapade i mitten, som om översättaren börjat översätta en mening, översatt till mitten, satt punkt och sedan översatt resten. Err, svårt att förklara, men språket känns kapat och halvdant, som en "jag översätter lite snabbt först och gör finliret efteråt" men senare glömt bort att göra en andra redigering.

Nu är jag tillbaka från Kina – en resa under vilken jag slukade böcker istället för mat.

The collected works of Sherlock Holmes av Sir Arthur Conan Doyle

Måhända borde man skriva om novellerna och böckerna separat, men eftersom det nu var ett tag sedan jag läste dem, och, frankly, framemot slutet av novellerna började jag tröttna. Jag ville läsa dem, javisst, men man kan säga vad man vill, men detective stories som detective stories. Jag tyckte i vilket fall om dem. Jag tror inte att jag skulle läsa dem igen dock, eftersom det är så pass många böcker. Någon novell kanske jag skulle kunna tänka mig ta igenom igen. Framtiden får avgöra.

Treasure Island av Robert Louis Stevenson

Jag inser nu att jag glömt skriva ner (på min lilla fusklapp) namnet på författarna. Dessutom saknar jag bilder på vissa av böckerna, och väljer därför att avstå från att lägga upp något av dem(Uppenbarligen en lögn. Jag googlade efteråt). I alla fall. Treasure Island var helt okej, men definitivt ingenting som jag skulle läsa igen. Jag inser såhär i efterhand att jag måste ha idoliserat den här boken lite grann efter att ha sett Disney's Skattkammarplaneten, för de var inte speciellt lika och Treasure Island levde inte upp till mina förväntningar. Det var väldigt mycket action, väldigt, väldigt lite känslor och tankar och jag kan inte säga att jag förstod karaktärerna speciellt mycket alls.

Little Women and Good Wives av Louisa Alcott

Jag tyckte mycket om de här två barnklassikerna. Visst kunde man störa sig på de konstanta budskapen (gör ej såhär, utan såhär, nu gör karaktären i boken fel, mamma förklarar hur hon borde ha gjort, osv.) men i slutändan kunde jag inte låta bli att gråta över hur fin den var och över hur vackra budskapen var, egentligen.

What Katy did av Susan Coolidge

Också en moralkakeberättelse. Fin nog, men jag fattade inte riktigt tycke för Katy som karaktär. Älskar hennes namn dock.

The secret garden av Frances Hodgson Burnett

Nu rinner jag out of ord. Gillade idén med en pojke som kunde tala med djur och växter, och hur fint författaren porträtterade den stora familjen och Martha. Förstod dock inte transitionen mellan “boken handlar om en liten flicka från Indien” till “nu handlar boken plötsligt om hennes kusin”.

The five people you meet in heaven av Mitch Albom

Wow, hmm. En bok jag knappt kommer ihåg, trots att den var den näst-senaste jag läste ut. Jag köpte den på flygplatsen i Hong Kong och läste ut den på flygplatsen i Istanbul. Väldigt, väldigt lättläst med andra ord. Jag visste att jag ville läsa den sedan länge tillbaka, och visst var den bra, men jag kände hela tiden som att den ville säga mig något men att den inte kunde greppa det riktigt. Sedan sa den rätt ut vad den ville säga mig, och det är ju inte heller så kul, vad är då meningen med att läsa?

Paper Towns av John Green

Jag visste att jag skulle behöva läsa om den här boken vid något tillfälle. Deckar-inslaget lade jag märke till bättre den här gången, när jag visste vad som skulle hända, men jag tycker fortfarande att slutet kommer väldigt abrupt. Metaforerna och moralen förstod jag bättre den här gången. Jag skulle säga att den är en bok som förbättras av bättre acquaintance.

er. så anledningen att jag skriver det här är för att jag vill, i framtiden, ha koll på vilka böcker jag läst. och vad jag tyckte om dem, at the time.
emma har jag läst innan. den är söt och rolig. enough said.

lite hemsk. kan man bli mer galen på en bok. jag fattar inte riktigt att jag klarade av att läsa hela, såhär i efterhand. men den var entrancing och svår att lägga ner. slutet överraskade mig, australien-biten iaf.

abc: helt okej bok. men två böcker av agatha christie räcker, fler ska jag inte köpa.
death: läste den förstås för doctor who. jag gillade, fast de känns lite som sherlock holmes, utan lika mycket logik.
dorian gray: captivating. inte svårläst. den var bra och häftigt med så många citat man kände igen, speciellt i början.
gatsby: häftig. eftersom jag var säker på att jag aldrig skulle läsa den blev jag positivt överraskad. vet ej om jag ska läsa igen, om jag gör det, blir det för att analysera.
tenant: lite hemsk. men häftig. bronte är bra.

Vilken bok läste du senast?
"Män som hatar kvinnor” av Stieg Larsson

Vilken/vilka böcker läser du just nu?
“The grand tour” av Patricia C. Wrede & Caroline Stevermer

Är det övervägande kvinnliga eller manliga författare i din bokhylla?
Hm, efter en spontan koll så verkar det som fifty-fifty. Kanske aningen fler män.

När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar eller tänker du "nu har jag en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra hälften" kvar o.s.v.?
Jo, definitivt. Jag läser för att få veta slutet, så jag har alltid läst väldigt snabbt. När jag vet hur den slutar, då kan jag läsa den igen och njuta av den.

Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar etc?
Ja, omslaget är säkert viktigare än man själv förstår, men jag brukar mest läsa klassiker, så jag antar att man skulle kunna kalla det för “ta det säkra före det osäkra” och då är det snarare baksidetexten som är viktig än själva omslaget I sig. De böcker jag läst på sistone har alla varit såna som jag hört väldigt mycket om och därför blivit väldigt nyfiken på. Räknas det som tips?

När blir en bok för lång?
Oj, hm. När den är seg och oengegerande.

Läser du lika gärna på engelska som på svenska?
Jag läser helst på originalspråket. Därför blir det flest böcker på engelska.

Vilken bok blev du senast berörd/inspirerad av?
“Looking for Alaska” av John Green var en väldigt rörande och tankeväckande bok.

Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig/vilken bok lämnade du senast?
Oj, haha, jo, det har hänt att jag lämnar böcker, men jag får alltid en fruktansvärd skuldkänsla (av någon anledning eller annan) av att göra det. När jag tänker på böcker som jag lämnat får jag ångest. Jag hatar att överge något halvvägs, vad än det är.

Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla/lånar du oftast?
Överrepresenterad. Hm, då skulle jag nog säga fantasy. Det är I alla fall den genre jag har flest böcker av. Eller manga har jag väl iofs fler av, om det räknas som böcker. Ja, jag säger nog manga, för det har jag väldigt många av, och läser i princip inte längre alls.

Rekommendera 5 författare:
John Green, Yu Hua, J.K Rowling, Jane Austen, Susan Cooper

 

Utmanar: Sara (tornfågel), Maja (hypocrite)

Av min blogg att döma läser jag inte böcker. Eller ja... man behöver inte scrolla särskilt långt ner för att se min senaste bokrecension (Gunnar, inlägg 71), men om man däremot skulle få för sig att läsa datumet då den publicerades skulle nog de som känner mig börja fundera. Det inlägget skrevs nämligen för väldigt snart ett halvår sedan. Och folk som känner mig vet att jag, även under mina mindre produktiva perioder, läser mer än en bok i halvåret. Nej, så är det naturligtvis inte; även om jag har varit lat så har jag läst fler böcker än så, och här kommer några av de böcker (som inte är kurslitteratur) som jag läst under det senaste halvåret:




Sorcery and Cecelia or the Enchanted Chocolate Pot av Patricia C. Wrede & Caroline Stevermer 9/10
En bok som jag läste ut för ett ögonblick sedan. Fantastiskt söt och meddragande - den var verkligen en sådan bok som man inte kan lägga ner. Haha, lättläst var den också. Den är skriven på ett slags mock-Austen-språk, som en Austen-novell innehållandes magi. Författarna tackar förstås Austen i förordet, men även Tolkien! Annars har jag hört den recenseras som "en blandning mellan Austen och Harry Potter"* men personligen skulle jag nog vilja påstå att den fantasyförfattare den påminde mig mest om är Diana Wynne Jones. (Den är för övrigt skriven helt genom att författarna skrev ett kapitel var, i brev till varandra, utan att först ha diskuterat igenom hur handlingen skulle följa... Det är ett feat!)

Mansfield Park av Jane Austen 8/10
Fantastisk bok. Min favorit av Austen - eller den var det tills jag läste om den förra veckan. Plötsligt fick jag ett helt nytt intryck av Henry, och jag kan tyvärr inte säga att det var till hans fördel. Han är fortfarande min favoritkaraktär dock. Som alltid är Austens böcker bra, men jag skulle inte rekommendera Mansfield Park för första Austen-dyket eftersom MP är hennes längsta och kanske också tyngsta novell (det är en himla massa velande fram och tillbaka). Men om någon någonsin funderat över hur en kvinna borde bete sig i 1800-tals-England så kan jag varmt rekommendera den här boken, den svarar på frågan.


Greenwitch och Silver on the tree av Susan Cooper 10/10, 8/10
Del tre och fem i "en ring av järn" sekvensen. Dessa båda läste jag om i somras och jag tycker nästan lika mycket om dem som när jag var liten. De är båda välskrivna, fint knytna till Arthur-legenden och rent allmänt fantastiska. Jag gillar hur inget lämnas ute, allting knyts ihop i Silver on the tree.

To live av Yu Hua 10/10
Nu ljög jag visst. I förordet. To live är en av mina kursböcker. Skriven på kinesiska är det här en bok som vi håller på att översätta på mina lektioner och som jag kommer ha som uppgift att översätta några sidor ur på vår nästa tenta. Därav var det nödvändigt att läsa boken i översättning (den finns i svensk översättning, men jag var rädd att jag skulle bli för påverkad av översättarens ord i min översättning så jag valde att läsa den på engelska istället) och det är ingenting jag ångrar. En fantastiskt bok om en mans levnadsöde, från 40- till 80-talet och genom inbördeskrig och revolution i Kinas historia! Kul att läsa om man vill lära sig lite om Kinas historia, eller om man gillar chockromaner eller om man bara uppskattar en häftig historia.


En flygtning krydser sit spor av Aksel Sandemose 6/10
Haha, årets fiasko från min sida. Eller ja, förra årets fiasko, kanske snarare. Det här är en norsk novell som jag har köpt i dansk översättning (förstås, gjorde jag det) och den var farligt svår att läsa kan jag lova. Jag minns att jag precis hade börjat på den när jag började läsa kinesiska, det var 1,1/2 år sedan. Den var väldigt svårläst, inte bara eftersom den var på danska, utan även eftersom Sandemose är en väldigt tung författare. Det är i alla fall i den här boken som Jantelagen först nämns. Jag har alltid hatat att läsa kritiskt (säger man så på svenska?) men halvvägs igenom den här boken började jag inse att det kanske kan vara rätt kul ändå och efter det gick det betydligt snabbare att läsa igenom boken. I sista kapitlet fattade jag äntligen vad boken handlade om. Kul! Nu måste jag bara läsa om den så jag kan förstå hela boken så som det är meningen att den ska bli förstådd. Men det dröjer nog tills jag kommer orka det.

A long way down av Nick Hornby 4/10
En bok jag hade höga förväntningar på, men de förväntningarna raserade ganska snabbt. Visst, fin bok och så, men jag håller fast vid min åsikt att filmatiseringarna av Hornbys böcker är bättre än böckerna är själva.

The independence of Miss Mary Bennet av Colleen McCullough 9/10
Härlig bok. Den är skriven som en fortsättning på Pride and Prejudice (fanfiction, if you will), men ur Mary Bennets synvinkel. Kul twist och härlig historia! Rekommenderas om man gillar P&P, drama och mysterier.


Paper Towns av John Green 7/10
Härlig mysteriebok för ungdomar. Tyvärr tycker jag att det är väldigt mycket tjat och ett väldigt långdraget mysterium som aldrig riktigt kommer någon vart. Men den är ändå väldigt enjoyable att läsa och många fina metaforer och förklaringar. Saknas lite humor tycker jag, var försvann den delen av boken? Jag gissar i andra draftet.

Looking for Alaska av John Green 10/10
In terms of mystery novels så tycker jag nog nästan att den här slår sin efterträdare. Även gällande trovärdighet av karaktärer, plot, stilistik och hur författaren uttryckt sig anser jag Alaska överlägsen sin efterträdare. En bra bok helt enkelt.

If you read them I can vouch for the fact that you'll
enjoy!

---

*sagt av Hank Green.

Jag har då läst boken Gunnar av Bob Hansson. Jag har träffat Bob Hansson innan, och läst några av hans dikter. Det intryck jag har fått av honom innan har varit väldigt bra så jag hoppades på att den här boken skulle vara något slags underverk. Och det var den också. Till att börja med.

Jag började läsa den någon vecka efter att jag köpt den, i mitten av förra terminen, eftersom jag inte kunde hålla mig.  Tyvärr hade jag massvis med plugg just då och hade inte tid att läsa hela så jag lade den på hyllan och tittade drömmande åt den var gång jag gick förbi. Början är underbar. Lättläst. Rolig. Underbar. Slutet? Inte så bra.

Näe, tyvärr var slutet nog något av det värre jag läst. Efter de första introducerande kapitlen börjades det med, i slutet av varje kapitel, någon slags separat, konstig del som inte hade något med handlingen att göra. Det är nog helt okej om man är en sådan människa som sätter sig och analyserar allt efter att man läst färdigt. Det är inte jag. Jag speedar igenom böcker så jag vill att allt ska vara enkelt att förstå och definitivt inte något som man måste analysera. För då förstår inte jag.

Jag tyckte inte heller om handlingen i slutet. Det var lite som de historier jag skrev på högstadiet. Sätta sig ner, börja skriva: när man skrivit hälften börja fundera över vad som ska hända i slutet, kommer inte på något bra så man tar första bästa kliché. Det var hur det kändes. Jag fick även lite av den där obehagliga känslan som jag får ibland när jag läser något som jag verkligen inte kan hålla med om.

Mycket kritik. Ta inte illa upp, Bob! Lyssna inte på mig, jag vet inte vad jag pratar om. Men det här är vad jag tycker.

Enjoy!

---

Oh, look! It's the racist puppy!

"BBC believes most people will have only read 6 of the 100 books here. How do your reading habits stack up? Look at the list and put an ‘x’ after those you have read."

1 Pride and Prejudice - Jane Austen x
2 The Lord of the Rings - J. R. R. Tolkien x
3 Jane Eyre - Charlotte Brontë x
4 Harry Potter series - J. K. Rowling x
5 To Kill a Mockingbird - Harper Lee
6 The Bible /
7 Wuthering Heights - Emily Brontë x
8 Nineteen Eighty Four - George Orwell
9 His Dark Materials - Philip Pullman
10 Great Expectations - Charles Dickens

11 Little Women - Louisa M. Alcott
12 Tess of the D’Urbervilles - Thomas Hardy
13 Catch 22 - Joseph Heller
14 Complete Works of Shakespeare /
15 Rebecca - Daphne Du Maurier
16 The Hobbit - J. R. R. Tolkien x
17 Birdsong - Sebastian Faulk
18 Catcher in the Rye - J. D. Salinger x
19 The Time Traveler’s Wife - Audrey Niffenegger
20 Middlemarch - George Eliot

21 Gone With The Wind - Margaret Mitchell
22 The Great Gatsby - F. Scott Fitzgerald
23 Bleak House - Charles Dickens
24 War and Peace - Leo Tolstoy
25 The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy - Douglas Adams x
26 Brideshead Revisited - Evelyn Waugh
27 Crime and Punishment - Fyodor Dostoyevsky
28 Grapes of Wrath - John Steinbeck
29 Alice in Wonderland - Lewis Carroll x
30 The Wind in the Willows - Kenneth Grahame

31 Anna Karenina - Leo Tolstoy
32 David Copperfield - Charles Dickens
33 Chronicles of Narnia - C. S. Lewis
34 Emma - Jane Austen x
35 Persuasion - Jane Austen x
36 The Lion, The Witch and The Wardrobe - C. S. Lewis
37 The Kite Runner - Khaled Hossein
38 Captain Corelli’s Mandolin - Louis De Bernieres
39 Memoirs of a Geisha - Arthur Golden
40 Winnie the Pooh - A. A. Milne

41 Animal Farm - George Orwell
42 The Da Vinci Code - Dan Brown x
43 One Hundred Years of Solitude - Gabriel Garcia Marquez
44 A Prayer for Owen Meaney - John Irving
45 The Woman in White - Wilkie Collins
46 Anne of Green Gables - L. M. Montgomery x
47 Far From The Madding Crowd - Thomas Hardy
48 The Handmaid’s Tale - Margaret Atwood
49 Lord of the Flies - William Golding
50 Atonement - Ian McEwan

51 Life of Pi - Yann Martel
52 Dune - Frank Herbert
53 Cold Comfort Farm - Stella Gibbons
54 Sense and Sensibility - Jane Austen x
55 A Suitable Boy - Vikram Seth
56 The Shadow of the Wind - Carlos Ruiz Zafon
57 A Tale Of Two Cities - Charles Dickens
58 Brave New World - Aldous Huxley
59 The Curious Incident of the Dog in the Night-time - Mark Haddon x
60 Love In The Time Of Cholera - Gabriel Garcia Marquez

61 Of Mice and Men - John Steinbeck
62 Lolita - Vladimir Nabokov
63 The Secret History - Donna Tartt
64 The Lovely Bones - Alice Sebold
65 Count of Monte Cristo - Alexandre Dumas
66 On The Road - Jack Kerouac
67 Jude the Obscure - Thomas Hardy
68 Bridget Jones’s Diary - Helen Fielding
69 Midnight’s Children - Salman Rushdie
70 Moby Dick - Herman Melville

71 Oliver Twist - Charles Dickens
72 Dracula - Bram Stoker x
73 The Secret Garden - Frances Hodgson Burnett
74 Notes From A Small Island - Bill Bryson
75 Ulysses - James Joyce
76 The Inferno – Dante
77 Swallows and Amazons - Arthur Ransome
78 Germinal - Emile Zola
79 Vanity Fair - William Makepeace Thackeray
80 Possession - A. S. Byatt

81 A Christmas Carol - Charles Dickens
82 Cloud Atlas - David Mitchell
83 The Color Purple - Alice Walker
84 The Remains of the Day - Kazuo Ishiguro x
85 Madame Bovary - Gustave Flaubert
86 A Fine Balance - Rohinton Mistry
87 Charlotte’s Web - E. B. White
88 The Five People You Meet In Heaven - Mitch Albom
89 Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle
90 The Faraway Tree Collection - Enid Blyton

91 Heart of Darkness - Joseph Conrad x
92 The Little Prince - Antoine De Saint-Exupery x
93 The Wasp Factory - Iain Banks
94 Watership Down - Richard Adams
95 A Confederacy of Dunces - John Kennedy Toole
96 A Town Like Alice - Nevil Shute
97 The Three Musketeers - Alexandre Dumas
98 Hamlet - William Shakespeare x
99 Charlie and the Chocolate Factory - Roald Dahl
100 Les Miserables - Victor Hugo


Jag var tvungen att använda ett annat system för att markera vilka böcker jag läst, eftersom det är lite för komplext för x. Såhär har jag gjort.
Fetstil= böcker som jag helt säkert har läst.
Kursiv= böcker som jag tror att jag har läst, men inte är 100 % säker på.
Understruken= böcker som jag läst åtminstone en del av.
x= böcker som jag har i min ägo.
/= jag har åtminstone en del av boken i min ägo.

• Helt seriöst? Jag tycker att den här listan är helt whacko! Det är fruktansvärt många klassiker och andra böcker som man bara SKA ha läst. Och även en väldig massa barnböcker som de flesta HAR läst. Så jag vägrar tro att folk under hela sin livstid läser bara sex stycken av de här!
• En annan analedning till att listan är whacko är att  den faktiskt har några brister! Man kan tänka sig att de var tio stycken på redaktionen som fick i uppgift att skriva varsin del med sina favvoböcker, och att de glömde bort att korrläsa efteråt. Eller varför annars står det:

"Complete works of Shakespear" och i en senare kolumn finns "Hamlet". Liksom. What? Även:
"Chronicles of Narnia" finns med och i SAMMA kolumn finns "The lion, the witch and the wardrobe". Hur tänker de?

Enjoy!

---

Listan är hittad hos zachan.blogg.se

Jahopp! Bokrecension igen då!

Det här är uppföljaren på Howl's movng castle och i den här underbara sagan får man istället följa mattförsäljaren Abdullha. Abdullha lyckas få tag i en förtrollad matta som tar honom till en hans drömkvinna, men tyvärr blir hon bortrövad av ett hemskt monster, och med hjälp av en ande i flaskan, en matta som kan flyga och en egensinnig katt(?) så måste Abdullha försöka rädda sin prinsessa!

Storyn är minst lika sagolik som i Howl, men mer vrickad, och lite som i Tusen och en natt, (om det är någon som läst den.) i alla fall till en början. Näe, jag kan inte säga så mycket, jag tycker om den här, och tror att alla som uppskattar Howl även tycker om uppföljaren!

read it and
enjoy!

---

I didn't spoil, right? ^^

Jag sa ju då att jag skulle skriva något litet om alla böcker och då jag speedläste dessa innan sjätte filmen hade premiär så måste de ju också hamna här! : 3



Harry Potter and the Half-Blood Prince!

Första gången jag läste den här boken var jag så~~ trött på Harry Potter (femte boken är nog bara en 4/10) och störde sönder mig på allt det hemska relations-tjafset! För er som inte sett filmen så handlar Halvblodsprinsen om att alla huvudpersoner är kärlekskranka/på gränsen till nervsammanbrott, samt att Harry har fått en släng av Slytherinmani-sjukan :<

När jag började läsa den den här gången så hade jag inga förväntningar, och därför översteg den mina förhoppningar, och den här gången tyckte jag att den var riktigt bra! Ska inte säga så himla mycket, men Rowling har lyckats fånga mitt intresse. Synd att den krävde att jag var smartare för att jag skulle uppskatta boken! (Ursäkta min usla svenska, är bara så himla trött!)

Harry Potter and the Deatly Hallows!

Välskriven, inga lösa trådar och väl utvecklade karaktärer (och som Moruku skulle säga: inga jobbiga förflyttningar :P)

Nej, Rowlings skrivande har utvecklats och hon är en duktig skribent. Lilla jag undrar vad hennes nästa stora genombrott kommer bli... Hon lär ju kunna sälja fler böcker bara på namnet så...

Något att se fram emot! :)
Enjoy!

---

Ja, jag lovade mig själv att skriva en skvätt (skvätt!?) om alla böcker som jag läser ut så här kommer lite om New Moon.

Ja, den är då uppföljaren till Twilight, den älskade/hatade boken. I min åsikt är den andra boken bättre (och sämre). handlingen är helt off, men man slipper Edward och det är ju ett plus, minst sagt. Det som gör pluset till ett stort plus är det faktum att Edward byts ut mot Jacob, vilket är fruktansvärt nice. (jag råkar stå på Jakes sida, om någon missat det)

Ja, den här boken är då halvbra. Det är ju helt klart trevligt att Meyer gör ett försök att hedra sin fangirliga publik, synd bara att hon måste göra Bella om möjligt ännu mer Mary Sue för att lyckas med det.

Iaf, hoppas filmen blir okej.
Enjoy!

---

Det här är ingen bokrecension. Obviously. Eftersom BoTi inte ens är en bok. Men det är en helt underbar serie och eftersom det var länge sedan jag skrev något på bloggen sist så kände jag att jag kunde ranta lite om den här istället.

Så, för er som inte vet vad det här mästerverket är så kanske jag ska dra handlingen lite snabbt.

Den utspelar sig i artonhundratalets Japan, 14-åriga Rins föräldrar blir blodigt mördade och eftersom hon vill hämnas dem anlitar hon den odödlige Manji som livvakt. Manji råkade orsaka sin systers död när han var yngre och går med på att hjälpa Rin eftersom han inte kan låta bli att vara beskyddande över flickor som är hans systers ålder.


Hehe, det skulle spoila om jag berättade vilka det här är, så det tänker jag inte...

Den är gudomligt tecknad, obviously, och handlingen är episk. Alla karaktärer är viktiga och får en stor roll. Alla har sin egen historia som binds samman vid någon punkt i berättelsen. BoTi är inte klar än, men... det är nog på väg ditåt. I vilket fall så har jag lyckats räkna ut (ungefär) hur den kommer sluta. And. I. Like. It! <3<3


Anotsu Kagehisa, den som RIn söker ta revansh på, och hans... vad-de-nu-har-för-relation Maki

Det här kommer från min absoluta favoritscen där Rin utmärker sig för första gången : 33

BoTi blev ju då en anime för inte så länge sen. Den är dålig, frukansvärt dålig. Dels för att det absolut bästa med den här serien är teckningsstilen. Den är så vackert tecknad att det är värt att läsa den bara därför. Dels även för att handlingen är så episk att den inte alls skulle passa som anime. Det sa jag redan för tre år sedan när jag läste den första gången, då den gick i Manga Mania.

Sedan kan man klaga på 10 000 andra saker i animen. Te.x. som att Manjis röst är alldeles för ljus, att Rin är 20 gånger fjolligare än hon är i mangan, att den hoppar som tusan mellan handlingen... De kommer aldrig kunna göra en anime om hela serien för de har redan rört ihop allting. Se inte animen och förvänta er kunna börja läsa mangan där animen tar slut. Det går inte. Rant, rant, rant, rant, rant!

Introt är snyggt i alla fall!


Enjoy!

---

Rincosplay från volym 5.

Jag hatar den här boken!?


Okej, det finns värre böcker, faktiskt. Jag ska skriva om den sämsta bok jag någonsin har läst när jag kommer ner till Småland igen. Usch! Men that's beside the point...

I alla fall! ...Det här var en bok vi läste till skolan. Den var tråkig, långsam, tröttsam och emo. och DÅLIG! Och som om det inte vore nog så trillade den ner på min fot när jag skulle sortera in böckerna i bokhyllan häromdagen! Den här hemska litteraturens monster har något emot mig och jag har något emot den!

Den skulle nog få en högre poäng än 2/10 om det inte vore för det här

vänligen ignorera att mina fötter ser ut som våldsoffer. Det röda kommer från boken, den konstiga nageln klämdes för åratal sedan och håller nu på att trilla av (en ny nagel håller på att växa ut under och den trycker på) och resten av skråmorna kommer från skoskav...

Enjoy!

---

När jag var liten så älskade jag de här böckerna. De var de första riktiga fantasyböckerna som jag läste. Lloyd Alexander gör en underbar version av den klassiska fantasystoryn, fast med keltiska influenser och mycket, mycket mer humor <3


bokomslagen på de engelska böckerna

När jag var liten så läste jag dem på svenska de första femtio gångerna. När jag för något halvår sedan kände hur mycket jag ville läsa dem igen så fanns det knappt ens att få tag i på svenska, än mindre fanns de att få tag i billigt... Därför läste jag dem nu på engelska första gången. När jag tidigare läst fantasyböcker på svenska för att senare övergå till engelska så har jag ofta blivit besviken över hur den magiska känslan försvunnit! Det gjorde den inte för de här böckerna. Det kan ju iofs bero på att jag blivit bättre på engelska : P

Böckerna handlar om ynglingen Taran som bor på gården Caer Dallben, som styrs av magikern Dallben. Taran adopterade av Dallben när han var liten och hans uppgift på gården är att vara förste grisvaktare för den magiska siargrisen Hen Wen, samtidigt som han blir utbildad i att sköta en gård av den före detta soldaten Coll.

Låter det konstigt? Det är magiskt! Det är ingen direkt genomgående handling i alla fem böckerna, utan varje bok innehåller ett eget "uppdrag". I princip alla karaktärer presenteras i första boken. Förutom de tidigare nämnda är även den guldhåriga, förlorade prinsessan Eilonwy, storprinsen Gwydion, mytoman-barden Fflewdur Fflam och det konstiga djuret Gurgi viktiga karaktärer.

När jag läste om dem nu för någon vecka sedan hade jag lite bråttom så kunde jag bara skumma igenom dem, men de är så bra att jag definitivt tänker läsa dem igen, och ordentligt den här gången!

Serien består av "The book of three", "The black cauldron" (som förövrigt också blivit disneyfilm), "The castle of Llyr", "Taran Wanderer" och "The High King"
Jag ger dem 10/10.

Enjoy!

---