Många jag känner kräver att en bok ska ha en bra början för att över huvud taget fortsätta läsa den. Jag är inte sådan. Om jag bestämmer mig för att läsa en bok så gör jag det, oavsett hur dålig den känns, och hur lång tid det tar. Så småningom brukar det bli bättre. Nej, mitt kriterium på en bra bok är slutet, vilket ju är synd, för om en bok har ett dåligt slut känner jag att jag lika gärna kunde inte ha läst den. Och, well, då är det ju redan för sent.


Ship breaker av Paolo Bacigalupi
Det börjar i mörkret. En klaustrofobisk och spännande känsla som gör att man inte kan lägga ner boken. Den är actionspäckad och det finns inte en sida som inte är spännande och som inte leder framåt. Den har inslag av humor, tankar om t.ex. familj och tillhörighet/lojalitet och den är väldigt vackert skriven. Men naturligtvis finns det en hake. Slutet. Slutet är väldigt, väldigt öppet (vilket är vad jag absolut inte tycker om med böcker), men om du tycker om öppna slut så finns det ingen anledning att du inte skulle gilla den här boken.

Ship breaker är en dystopisk ungdomsbok som utspelar sig i ett framtida USA (låter det bekant?) där våra poler är smälta, landet översvämmat och oljan i princip slut. Bokens huvudperson är Nailer, en s.k. Ship Breaker som jobbar ombord på gamla oljeplattformer. Hans jobb är att krypa omkring i de trånga utrymmena och rycka ut elledningar och koppar och allt återanvändbart material. Nailer bor i en hydda med sin konstant höga och fulla pappa, och hans trygghet återfinner han i vännen Pima och hennes mamma, som han bor hos när hans pappa är alltför outhärdlig. Den stora drömmen vore att hitta gömd olja ombord på plattformen som han skulle kunna sälja dyrt.

En dag hittar Nailer och Pima ett fartyg som gått på grund efter en storm och de klättrar ombord i jakt på värdesaker. Men ombord på skeppet hittar de också en flicka och i allt som följer måste Nailer bestämma sig för vem hans lojalitet faller på, och vem som mest förtjänar hans hjälp.

---

Jag gillade absolut den här boken, och om jag kan tänka bort slutet så skulle jag t.o.m säga att jag älskar den. Ship breaker är fantastiskt skriven och ju längre jag läser desto mer övertygad blir jag om att den framtid som beskrivs i Ship breaker är den vi kan komma att stå inför om några hundra år. Jag blir berörd av Nailers tankegångar och darrar av rädsla inför hans pappa. Det här är en stark bok.

Fördelar
Det absolut bästa med Ship breaker är definitivt det vackra språket. Likt Scored har boken många termer som går rakt över mitt huvud men det stör mig inte. Det är lätt att hänga med i handlingen även om man inte förstår varenda ord och eftersom bokens handling konstant rör sig framåt dras man lätt med. Några meningar från boken som jag tyckte speciellt mycket om var:

"Sloth (ett namn), skinny and pale, bones and knots of knees and dirty blond hair, the next candidate for duct-and-scuttle work when Nailer got too big, her pale skin almost permanently sunburned and peeling."

"He stared out to the curve of the earth, to the far side of the world."

"Nita looked at him fiercly. 'I can run. I took first in the hundred meter at Saint Andrew's.'
Nailer smiled at Pima. 'Well, then, if Saint Andrew says she can run, then she must be pretty fast'."

Tankarna kring lojalitet och familj som dyker upp i boken är också fruktansvärt bra. Är någon mer värd att ta hand om bara för att man delar blod, även om man blir behandlad som skit tillbaka? är en fråga som bollas fram och tillbaka. Jag tycker den är viktig, och uppskattar hur den behandlas från flera olika håll.

Nailers pappa (och deras relation) berskrivs också riktigt bra.

Nackdelar
Den enda riktiga nackdelen jag kan peka ut med boken var slutet. Jag hade önskat att jag fått en mer klar bild av vad som hände med alla karaktärer efter bokens slut. Gah, jag hatar öppna slut.