Will Grayson Will Grayson av John Green och David Levithan
Ni kanske tror att bokens framsida har ett tryckfel. Det trodde jag första gången jag såg den. Men icke, boken handlar om två stycken olika Will Grayson, som efter att man fått följa dem båda genom första halvan av boken träffas. Bang! Det är inte bara de två Will som krockar, utan även deras liv och deras vänner.

Will Grayson Will Grayson är en inblick i två tonåringars liv. Den ena Will framställs i början som lite tafatt (lite som alla John Greens huvudpersoner), inte omringad med vänner, han är en person som, om han själv fått välja, hade setts med andra vänner, men som i stort har en okej självbild och en stöttande familj. Den andra Will är mörkare, deprimerad (beskriven på det mest brilljanta sätt jag någonsin läst) person, som inte släpper in andra i sitt liv.

Boken rör teman såsom homosexualitet och självbilder och jag anser att den gör det på ett sätt så fantastiskt att den här boken borde vara obligatorisk läsning i skolor över landet. Jag satt med boken i handen och kunde inte sluta tänka "det är skulle kunna vara jag! hur kan de veta precis hur jag tänker!?" Jag kände igen mig i så mycket av känslorna som förklarades på sida efter sida. Sådant som jag kämpat att försöka sätta ord på beskriver de så brilljant att jag bara kunde gapa. Och må så vara att depression, homofobi och annat som kan tänkas försigkomma bland bokens 300+ sidor ligger humorn ändå närmast. Med karaktärer som till en början kan tyckas rätt "comic relief" men senare utvecklas till vitala för handlingen och vitala för att få fram delar av bokens poäng. Med beskrivningar och förvecklingar som lockar till skratt hoppas jag att många fler får läsa den här underbara boken. Jag vet vad flera av mina vänner ska få i julklapp i alla fall.


The secret Prince av Violet Haberdasher
Uppföljaren till Knightley Academy. Även under den här satt jag och skrek till min roomie, saker som "Elin, hör på det här, det här är helt galet!", "Elin, de är dumma i huvudet, det här går inte alls ihop!" och "Gaaaah! Bluuurg!"

Ni kanske kallar mig självplågare men den här var ändå bättre än första volymen i serien. Saker hänger ihop och leder vidare och tredje (och jag har hört sista) boken tror jag kommer kännas helt okej, jag har förtroende till författaren att hon kommer svara på mina frågor och fullfölja allting till slutet. Några plot twists skakade handlingen och gjorde att jag helst inte lade ifrån mig boken, karaktärsutvecklingarna kändes realistiska och flera gånger kände jag hur handlingen snuddade på stereotyper och fördomar, bara för att sedan köra över dem och de gav mig en positiv känsla. Jag gillar när böcker kör över fördomar och visar hur det faktiskt är så jag kan omöjligt vara negativ inställd till The secret prince oavsett dess barnsliga teman och sätt. Den är trots allt skriven för 6 till 12-åringar.

Goodness, boken jag för tillfället läser!

Handlar om en kille på boarding school med en crazy headmaster.

Killarna håller i en illegal klubb nattetid och rektorn springer in i dem när de är på väg tillbaka till sina sovsalar.

Rektorn: Grabbar, ni inser att ni iom. att ni startat upp den här klubben har brutit mot lagen? Inte bara skolans regler utan vårt frickin' LANDS lagar. Och mot ett peacetreaty som inkluderar flera andra länder? Oh, well, I guess I'll just let it slide..... MEN, eftersom ni var uppe efter läggdags så måste jag relegera er.


WTF!? Let me see if I got this right..... Så att bryta mot lagen, alltså actually LAGEN, då händer ingenting, men om man är uppe efter läggdags blir man relegerad.... Right.....

För någon vecka sedan berättade jag för några bekanta en sak som jag hört. Saken i fråga hörde jag i min tur av Hank Green (en av Vlogbrothers på Youtube, en, i mina ögon, rätt säker källa) och är detta: för några decennier sedan räknades babyrosa som pojkfärgen och babyblått bars av flickbebisar. Sedan kom Hitler och valde rosa band för att skilja ut de homosexuella på vägen till fånglägren...

Mina bekanta bemötte min historia på ett sätt jag tycker var mycket märkligt. Det första de sa var (helt oberoende av varandra, mind you): "Ja, det var nog någon annanstans än i Sverige som pojkar representerades av rosa och flickor av blått, va?"

Jag blev väldigt förvirrad. "Ja, det stämmer kanske, det var nog inte i Sverige, men nu hoppade du just över poängen", tänkte jag. För VAR det hela inträffade, och VEM som tyckte att den här förändringen behövdes var inte min poäng med historien.

ATT någon tänkte "Booh! Om rosa representerar homosexualitet så kan det ju inte samtidigt representera pojkar. Då får det stå för flickor istället" är en helt galen idé.

Jag kan inte påstå att jag vet mycket om sånt här, homosexualitet och feminism och alla andra ämnen som historien berör. Jag vet bara att historien pokar mig i axeln och liksom skriker att något här är så fel. Jag vet inte vad, menne.... Någon som vill diskutera/förklara det med/för mig?

Nyläst:

Bortom mammas gata av Alexandra Pascalidou
Jag ångrar inte att jag valde att läsa den här boken. Vad jag däremot ångrar är att jag valde att läsa den på kvällen, under en helg då jag var ensam hemma. Jag ska inte ljuga: it gave me the creeps. Den här boken är programlederskan och journalisten Alexandra Pascalidous självbiografi, publicerad 2001.
Häri berättar hon om sin uppväxt i den invandrartäta Stockholmsförorten Rinkeby, om rasism, fördomar och hot. Berättelsen är gripande och trots att jag till en början störde mig på hoppen, hur hon i ett kapitel berättade om en händelse från när hon var 4 och i nästa en historia från hennes tonårstid, förstod jag så småningom hur allt hängde ihop. Att dessa till synes orelaterade berättelser hängde ihop och skapade en sammanhängande historia med en viktig poäng.
Alexandra berättar om hur hon kom till Sverige med sina föräldrar, hur hennes pappa var tvungen att lämna landet för att de skulle kunna få uppehållstillstånd, hon berättar om segregeringen, att bli undansjasad till Rinkeby, där hon bodde tillsammans med andra utlänningar och inte fick möjlighet att beblanda sig med svenskarna. Hon berättar om hennes steg mot det politiska, möjligheterna att påverka och hur dessa möjligheter rasar samman. Men mest av allt berättar Alexandra om en gripande historia om rasism och nazism, i en sådan form jag aldrig tidigare skådat den.
Boken har fått mig att inse hur naiv min tidigare syn av rasism varit. The other side of the story. Och jag är glad att jag läste den här boken. Jag kanske inte vet hela historien. Men jag är glad att jag vet mer, för det är det enda sättet vi kan ändra på problemet. Läs!

Knightley Academy av Violet Haberdasher
Den här boken. Tja, jag vet inte riktigt varför jag bestämde mig för att läsa den. Jag anrar att någon på Youtube rekommenderat den, men jag har ingen aning om vem. Jag hittade den nämligen under min "önskelista" på min Adlibris-sida, tillagd jag-vet-inte-när. Jag läste lite om den och bestämde mig för att "den skulle jag läsa!".  När jag fick hem den blev jag förfärad över formatet. Den hade dubbelt radavstånd, I kid you not. Ja, vad skulle man förvänta sig av en bok för 6-12-åringar. Så håll det i minnet. Barnbok.
Det var en bok som inte var helt lätt att lägga ifrån sig. Spännande och trots att jag satt och skrek till Elin "Så FÖRUTSÄGBART!" gång på gång så kunde jag ändå inte gissa slutet när det kom till kritan. Boken innehåller många dåliga klichéer och skulle kunna kallas för lite av en Harry Potter-kopia, men i slutändan tyckte jag om den. Ett gäng trevliga huvudpersoner, spännande miljöer (lite steampunk) och en tilldragande over-all handling.
Boken handlar om den föräldralöse Henry Grim som jobbar som tjänare på en skola för överklasspojkar. När det är dags för den årliga tentamen till Knektakademin lyckas Henry förvånanasvärt komma in. Men knektakademin är en skola för överklasspojkar och de enda vänner han lyckas få är de två andra "vanliga" pojkarna: en judisk pojke vars föräldrar jobbar på bank, en indisk pojke som blivit adopterad av en greve, samt rektorns dotter. Boken utforskar rasism på flera områden och är nog den bästa barnbok jag någonsin läst som rör just rasism. Det parallella universumet är lätt att relatera till och man ser tydligt hur absurd rasismen är, utan att boken innehåller några tunga moralkakor.
Jag längtar tills fortsättningen dimper ner i min brevlåda!

The name of the Star av Maureen Johnson
Jag hade tidigare läst de första 70 sidorna av den här boken när författarinnan släppte dem på Twitter för några veckor sedan (jag vill passa på och slå ett slag på trumman för Twitter: utan den hade jag varit utan mycket värdefull information som mina favoritförfattare och favoritregissörer släpper om mina favoritböcker favoritfilmer och favoritTv-serier). När jag då läste den var allt jag kunde tänka på "Gosh, det här är som en, visserligen bättre skriven, men ändå, nyversion av Twilight. Men det var bara de där första 70 sidorna. Så jag måste erkänna att jag blev både förvånad och lite besviken när jag fick tag i boken och insåg att det här inte var så mycket en romantisk vampyrhistoria som det var en läskig, jag-ångrar-att-jag-läste-den-efter-mörkets-inbrott historia.
Boken handlar om Rory från Lousisana som flyttar till London för att börja på internatskola. Samma dag som hon kommer till London har det däremot skett ett mord, någon har mördat en oskyldig kvinna i samma kallblodiga stil och i samma område som Jack the Ripper utförde sitt första mord 1888. Och Rorys nya skola ligger i samma distrikt som alla Jack the Rippers mord skedde.
Boken är spännande, svår att lägga ner och välskriven. Mycket humor, kanhända på amerikanarnas bekostnad. Jag hade kanske förväntat mig lite mer livsvisdom från en författarinna som är vän med John Green (admittedly, det här är min första bok av Maureen Johnson) men det här är bara inte den sortens bok, antar jag. Rekommenderad till den som tycker om lite läskigare övernaturliga böcker. Det här är den första boken i en serie vid namn "Shades of London".