Serien överlag: Språket är väldigt adjektivlöst och rakt på. Ingen karaktärsutveckling att tala om och alla karaktär är väldigt platta. Användningen av förutsägelser är enorm och det är inte något jag tycker om. Hela handlingen BYGGER på förutsägelser och i slutet av varje bok måste de gå igenom förutsägelsen rad för rad och berätta vad som åsyftades. Ugh! Vad jag däremot vill ge böckerna tummen upp för är att flera av huvudpersonerna är dyslektiker och har ADHD. Alla dessa karaktärer är smarta och snabbtänka och bra på diverse områden, men de är dåliga i skolan och blir relegerade hit och dit. Jag har aldrig innan läst en huvudperson som verkligen är riktigt dålig i skolan.

The sea of monsters
Även den här boken, likt sin föregångare, var uppslukande och lättläst. Storyn var inte lika bra, kändes väldigt blaha-blaha at times, men på det stora hela okej, i alla fall för att vara en barnbok.

The titan's curse
Tredje boken känns mer blaha-blaha än andra boken, men den är fortfarande läslig. Det går att hänga med i handlingen, det händer viktiga saker, nya karaktärer introduceras och plot som utvecklas.

The battle of the labyrinth
Now, CONFUSION! Den här boken var verkligen bara hay-wire crazy. "Vi går i fem mil på måfå. Vi slåss lite grann. Vi går åt ett annat håll. Oj, nu träffade vi någon." Usch! Den här boken förvirrade mig och uttråkade mig och var helt hemsk. Jag önskar så att jag var en person som kunde sluta läsa en serie som jag kommit några böcker in i, men nej. När jag läst över hälften tragglar jag mig igenom. Hur som helst, inget jag rekommenderar.

The last Olympian
har en fruktansvärt konstigt vald titel. Det förklaras i boken vad det syftar på, men detta något är totalt irrelevant för bokens handling och något som bara nämns i förbifarten. I vilket fall, var den en trevlig avslutning på serien. Jag kände att jag fick svar på mina frågor och oroar mig inte för vad som händer sen, även om Rick verkligen sätter upp ribban för en uppföljare.