Inlägg nr. 79 - Bokbomb
Sorcery and Cecelia or the Enchanted Chocolate Pot av Patricia C. Wrede & Caroline Stevermer 9/10
En bok som jag läste ut för ett ögonblick sedan. Fantastiskt söt och meddragande - den var verkligen en sådan bok som man inte kan lägga ner. Haha, lättläst var den också. Den är skriven på ett slags mock-Austen-språk, som en Austen-novell innehållandes magi. Författarna tackar förstås Austen i förordet, men även Tolkien! Annars har jag hört den recenseras som "en blandning mellan Austen och Harry Potter"* men personligen skulle jag nog vilja påstå att den fantasyförfattare den påminde mig mest om är Diana Wynne Jones. (Den är för övrigt skriven helt genom att författarna skrev ett kapitel var, i brev till varandra, utan att först ha diskuterat igenom hur handlingen skulle följa... Det är ett feat!)
Mansfield Park av Jane Austen 8/10
Fantastisk bok. Min favorit av Austen - eller den var det tills jag läste om den förra veckan. Plötsligt fick jag ett helt nytt intryck av Henry, och jag kan tyvärr inte säga att det var till hans fördel. Han är fortfarande min favoritkaraktär dock. Som alltid är Austens böcker bra, men jag skulle inte rekommendera Mansfield Park för första Austen-dyket eftersom MP är hennes längsta och kanske också tyngsta novell (det är en himla massa velande fram och tillbaka). Men om någon någonsin funderat över hur en kvinna borde bete sig i 1800-tals-England så kan jag varmt rekommendera den här boken, den svarar på frågan.
Greenwitch och Silver on the tree av Susan Cooper 10/10, 8/10
Del tre och fem i "en ring av järn" sekvensen. Dessa båda läste jag om i somras och jag tycker nästan lika mycket om dem som när jag var liten. De är båda välskrivna, fint knytna till Arthur-legenden och rent allmänt fantastiska. Jag gillar hur inget lämnas ute, allting knyts ihop i Silver on the tree.
To live av Yu Hua 10/10
Nu ljög jag visst. I förordet. To live är en av mina kursböcker. Skriven på kinesiska är det här en bok som vi håller på att översätta på mina lektioner och som jag kommer ha som uppgift att översätta några sidor ur på vår nästa tenta. Därav var det nödvändigt att läsa boken i översättning (den finns i svensk översättning, men jag var rädd att jag skulle bli för påverkad av översättarens ord i min översättning så jag valde att läsa den på engelska istället) och det är ingenting jag ångrar. En fantastiskt bok om en mans levnadsöde, från 40- till 80-talet och genom inbördeskrig och revolution i Kinas historia! Kul att läsa om man vill lära sig lite om Kinas historia, eller om man gillar chockromaner eller om man bara uppskattar en häftig historia.
En flygtning krydser sit spor av Aksel Sandemose 6/10
Haha, årets fiasko från min sida. Eller ja, förra årets fiasko, kanske snarare. Det här är en norsk novell som jag har köpt i dansk översättning (förstås, gjorde jag det) och den var farligt svår att läsa kan jag lova. Jag minns att jag precis hade börjat på den när jag började läsa kinesiska, det var 1,1/2 år sedan. Den var väldigt svårläst, inte bara eftersom den var på danska, utan även eftersom Sandemose är en väldigt tung författare. Det är i alla fall i den här boken som Jantelagen först nämns. Jag har alltid hatat att läsa kritiskt (säger man så på svenska?) men halvvägs igenom den här boken började jag inse att det kanske kan vara rätt kul ändå och efter det gick det betydligt snabbare att läsa igenom boken. I sista kapitlet fattade jag äntligen vad boken handlade om. Kul! Nu måste jag bara läsa om den så jag kan förstå hela boken så som det är meningen att den ska bli förstådd. Men det dröjer nog tills jag kommer orka det.
A long way down av Nick Hornby 4/10
En bok jag hade höga förväntningar på, men de förväntningarna raserade ganska snabbt. Visst, fin bok och så, men jag håller fast vid min åsikt att filmatiseringarna av Hornbys böcker är bättre än böckerna är själva.
The independence of Miss Mary Bennet av Colleen McCullough 9/10
Härlig bok. Den är skriven som en fortsättning på Pride and Prejudice (fanfiction, if you will), men ur Mary Bennets synvinkel. Kul twist och härlig historia! Rekommenderas om man gillar P&P, drama och mysterier.
Paper Towns av John Green 7/10
Härlig mysteriebok för ungdomar. Tyvärr tycker jag att det är väldigt mycket tjat och ett väldigt långdraget mysterium som aldrig riktigt kommer någon vart. Men den är ändå väldigt enjoyable att läsa och många fina metaforer och förklaringar. Saknas lite humor tycker jag, var försvann den delen av boken? Jag gissar i andra draftet.
Looking for Alaska av John Green 10/10
In terms of mystery novels så tycker jag nog nästan att den här slår sin efterträdare. Även gällande trovärdighet av karaktärer, plot, stilistik och hur författaren uttryckt sig anser jag Alaska överlägsen sin efterträdare. En bra bok helt enkelt.
If you read them I can vouch for the fact that you'll
enjoy!
*sagt av Hank Green.
Inlägg nr. 78 - Regeringen och sånt
Min första tanke: Holy Jeez, lägger vi över 700 miljoner på järnvägsunderhåll i nuläget!?
Min andra tanke: Goodness, lägger vi över 700 miljoner på järnvägsunderhåll och ÄNDÅ är våra järnvägar helt omöjliga på vintern!?
Min tredje tanke: Varför i hela friden vill regeringen SLUTA spendera 700 MILJONER på järnvägsunderhåll när järnvägarna redan är så oåkbara under vintern!?
Nu är jag förstås medveten om att järnvägsunderhåll innefattar mer än snöröjning, ex. saker som lagning av rälsen, nyläggning av rälsen, underhåll av etc. etc.
Men ändå.
* vänligen använd källkritik innan ni berättar det här för någon annan. själv anser jag att det räcker med "twitter" som källhänvisning för att man ska förstå att vara försiktig, men ifall det är någon som av någon eller annan anledning litar blint på mig så kommer här en varning
Inlägg nr. 77 - Mary Sue
Det finns två uttryck som jag anser saknas i nutida litteraturdiskussioner, dessa är båda uttryck som jag kommit över under mina djupdyk inom fanfiction. (fanfiction är berättelser skrivna av fans som hittar på egna berättelser om karaktärer eller universum från sina favorit-böcker, -filmer, -TV-serier, etc. etc.) Dessa två termer är “Mary Sue” och “self insertion”.
“Mary Sue” är namnet på den perfekta karaktären. En kvinna utan brister, varesig till utseende eller agerande och som lyckas med allt hon företar sig. Den manliga motsvarigheten kallas allt som oftast “Gary Stue” (jag kommer dock fortsätta använda endast “Mary Sue” som en sammanfattning för dessa båda termer) och de(t) här uttrycket är väldigt vanligt inom fanfiction, dessutom alltför ofta sammanlänkat med det andra ordet jag önskar inkludera i nutida litteraturdiskussioner: “self insertion”. “Self insertion” är, som namnet antyder, användningen av “sig själv” som karaktär i en berättelse.
En Mary Sue-karaktär är vacker, smart, dejtar oftast den häftigaste och smartaste killen/tjejen i berättelsen och om karaktären har några brister så är det brister som får bokens karaktärer att tycka ännu bättre om henne/honom.
En self insertion-karaktär däremot är en karaktär som bygger enbart på författarens eget utseende/sinnelag (eller på det utseende/sinnelag som författaren önskade skulle vara deras eget). För att exemplifiera med en egen text (som jag slängde ihop just nu, och enbart i syfte för att påvisa en Mary Sue-/self insertion-karaktär):
“Kära dagbok. Jag heter Serina Shellings och jag är sexton år. Jag går på Hogwarts skola för trollkonster och studerar magi. Mina studier går väldigt bra eftersom jag är så smart så jag behöver sällan studera. Istället ägnar jag min tid åt att umgås med min pojkvän, Harry Potter, den snyggaste och häftigaste killen i skolan. Jag har axellångt, ljusbrunt hår och blå ögon och är väldigt smal.” osv, osv.
Men varför ska uttrycket användas inom litteraturdiskussioner om de bara förekommer inom fanfiction då? Ja, som ni kanske kan förstå (eller till och med redan erinrat er exempel på) så är dessa uttryck inte något som enbart finns inom fanfiction. Jag ska nu ge exempel på två författare, båda tillhörande helt olika genrer, som båda använder sig av dessa sorts karaktärer i sina böcker:
Stephenie Meyer. Jag räknar med att få många arga fangirls över mig i och med att jag säger det här, men det måste likväl sägas. Bella är en Mary Sue. (Likaså de flesta andra karaktärerna i boken, men låt oss hålla oss till Bella) Bella är blek och har långt brunt hår (likt Stephenie Meyer) och, även om hon inte beskrivs som utseendemässigt perfekt, så talar hennes många friare för motsatsen. Hon är smal utan att träna, javisst, men, hon har ju även egenskaper – förlåt, en egenskap – som talar emot henne: hon är klumpig. Ja, hon är klumpig, och detta är en egenskap som får bokens manliga karaktärer att gravitera mot henne, eftersom det får dem att vilja skydda och ta hand om henne. Så, i mina ögon har Bella definitivt alla de egenskaper som definierar en Mary Sue, inklusive self insertion. (jag måste berätta att när jag läste boken la jag märke till hur Bellas hår i första halvan av boken beskrivs som lockigt, och i den senare halvan rakt – något som jag endast kan tolka som att Meyer ändrade sin egen frisyr halvvägs genom skrivprocessen)
Jane Austen. Ja, jag kan tänka mig att ni nog blir rätt överraskade över att den, genom tiderna, älskade författarinnan använder sig av self insertion, men något som jag lagt märke till när jag läst hennes böcker är att flera av hennes karaktärer heter Jane, likaså har hon döpt karaktärer efter sina syskon. De två “Jane” (som jag kan erinra mig) hon skrivit om är dessutom inga mindre än Jane Bennet i Stolthet & fördom, känd för sin extrema skönhet och sitt utomordentligt trevliga humör. Hon är förstås lite naiv, men det är inte en egenskap som är henne till last, tvärtom är det något som får läsaren att älska henne ännu mer. Den andra Jane är Jane Fairfax från Emma, en petit, älskvärd kvinna, och den ojämförligt finast bildade kvinnan i boken (det talas bland annat om hennes fantastiska skicklighet i att spela piano)
Efter att ha läst det här så kan jag tänka mig att du säger “så är det bara kvinnliga författare som skriver Mary Sue och self insertion?” Naturligtvis är det inte så, mina exempelförfattare valdes eftersom de länge varit väldigt uppenbara exempel för mig. Eftersom min diskussion kanhända verkar tala emot Mary Sue-karaktärer vill jag påpeka att de två exempelförfattarna är både väldigt kända såväl som lästa (och Jane Austen dessutom betraktad som relativt hög kultur) och därför kan jag inte låtsas som om dessa karaktärer är något negativt. Alla har helt uppenbarligen olika idéer om vad som definierar “bra” litteratur. Jag vill inte bannlysa böcker som innehåller dessa sorts karaktärer (då tror jag att det skulle finnas förvånansvärt få böcker kvar), nej, det jag vill är att introducera begreppet och göra det mer uppmärksammat hur man skriver.
Det är förstås omöjligt att helt och hållet undvika self insertion – författaren har trots allt bara sina egna känslor, uppfattningar och erfarenheter att utgå ifrån. På samma sätt är det svårt att inte använda sig av Mary Sue, då dessa sorts karaktärer ofta är så pass kliché att de även kan poängtera något i berättelsen, men att enbart skriva utifrån den här sortens karaktärer tror jag kan bli lite tråkigt i längden. Och det är precis anledningen till varför termerna behövs inom litteratursammanhang: hur kan man undvika/ta ställning till något man inte vet vad det är?
Enjoy!
MAC vs. Ica
