Rant nr. 73 - Ett väldans slöseri med mat...
Angående självplågeri. Eller som Sanna skulle säga: "på tal om älgjakt". Men det är ju en helt annan historia.
Jag började laga mat idag. Pizza rättare sagt. Så jag letade efter ingredienser att ha på och i kylen hittade jag tomater. Ja tog fram och skar upp dem. Det var små körsbärstomater och när jag täckt hela pizzan med de som jag skurit upp så fanns det EN enda kvar. "Äsch, den här kan jag ju inte lägga in i kylen" tänkte jag, och åt upp den. Det var då jag insåg. Jag tycker inte ens om tomat.
Det fick mig att tänka på en diskussion vi hade i skolan för ett tag sedan. Vi satt på lunchrasten och jag hade med mig en matlåda som jag lagat för säkert ett halvår sedan och efter det stått i frysen. Anledningen? Det var så äckligt! Elin äter för det mesta upp det som jag lagar som blir fel - den här maträtten (vegetarisk kålpudding) smakade hon en portion av men sedan ville inte ens hon ha mer.
Jag hade i alla fall med mig den här matlådan till skolan, och jag satt och åt den och kunde inte släppa hur äcklig den var. Jag klagade lite för mina klasskompis, som - rättmätigt - frågade varför tusan jag tagit med den om den nu var så äcklig! Jag hade inte riktigt något bra svar, annat än att den legat i frysen så länge att om jag inte åt den nu så skulle jag väl aldrig.... Varpå Johan inflikade att han hade linser hemma - som är något som Johan verkligen avskyr. Hans ursäkt var att när han stod i affären och skulle välja mat så kom han ihåg att linser är väldigt nyttigt och trots att han visste att han inte tyckte om det så köpte han det. - för det var ju det som han BORDE göra.
Det var tydligen ingen annan i klassen som hade samma problem, men det fick mig att tänka till och inse: Det här är något som jag gör ofta! Jag flyttade hemifrån för ett och ett halvt år sedan, det finns ingen som står bakom min rygg och säger åt mig vad jag ska äta eller inte. Men ändå köper jag saker som jag vet att mamma hade tyckt var bra att jag åt. Det vill säga, saker som mamma tycker om - inte jag. Nu tycker väl hon inte iofs om kålpudding, utan det är något som jag själv är väldigt förtjust i - i alla fall när farmor gör den - men det var inte riktigt det som var poängen med inlägget heller. Det jag vill få fram är självplågeriet.
Jag läste en bok för ett tag sedan - Gunnar, av Bob Hansson - som menade att allt vi gör är med en gnutta självförakt och självhat. Vi plågar oss själva för att vi vet att vi inte är värda bättre. Tanken är både absurd och logisk. Jag menar, varför annars skulle jag proppa i mig mat som jag inte tycker om? Det finns ju ingen som kommer få veta.
Det är en intressant tanke, inte sant?
Enjoy!
Jag tänkte börja visa lite make-up, eventuellt. Bara så ni vet.
Jag började laga mat idag. Pizza rättare sagt. Så jag letade efter ingredienser att ha på och i kylen hittade jag tomater. Ja tog fram och skar upp dem. Det var små körsbärstomater och när jag täckt hela pizzan med de som jag skurit upp så fanns det EN enda kvar. "Äsch, den här kan jag ju inte lägga in i kylen" tänkte jag, och åt upp den. Det var då jag insåg. Jag tycker inte ens om tomat.
Det fick mig att tänka på en diskussion vi hade i skolan för ett tag sedan. Vi satt på lunchrasten och jag hade med mig en matlåda som jag lagat för säkert ett halvår sedan och efter det stått i frysen. Anledningen? Det var så äckligt! Elin äter för det mesta upp det som jag lagar som blir fel - den här maträtten (vegetarisk kålpudding) smakade hon en portion av men sedan ville inte ens hon ha mer.
Jag hade i alla fall med mig den här matlådan till skolan, och jag satt och åt den och kunde inte släppa hur äcklig den var. Jag klagade lite för mina klasskompis, som - rättmätigt - frågade varför tusan jag tagit med den om den nu var så äcklig! Jag hade inte riktigt något bra svar, annat än att den legat i frysen så länge att om jag inte åt den nu så skulle jag väl aldrig.... Varpå Johan inflikade att han hade linser hemma - som är något som Johan verkligen avskyr. Hans ursäkt var att när han stod i affären och skulle välja mat så kom han ihåg att linser är väldigt nyttigt och trots att han visste att han inte tyckte om det så köpte han det. - för det var ju det som han BORDE göra.
Det var tydligen ingen annan i klassen som hade samma problem, men det fick mig att tänka till och inse: Det här är något som jag gör ofta! Jag flyttade hemifrån för ett och ett halvt år sedan, det finns ingen som står bakom min rygg och säger åt mig vad jag ska äta eller inte. Men ändå köper jag saker som jag vet att mamma hade tyckt var bra att jag åt. Det vill säga, saker som mamma tycker om - inte jag. Nu tycker väl hon inte iofs om kålpudding, utan det är något som jag själv är väldigt förtjust i - i alla fall när farmor gör den - men det var inte riktigt det som var poängen med inlägget heller. Det jag vill få fram är självplågeriet.
Jag läste en bok för ett tag sedan - Gunnar, av Bob Hansson - som menade att allt vi gör är med en gnutta självförakt och självhat. Vi plågar oss själva för att vi vet att vi inte är värda bättre. Tanken är både absurd och logisk. Jag menar, varför annars skulle jag proppa i mig mat som jag inte tycker om? Det finns ju ingen som kommer få veta.
Det är en intressant tanke, inte sant?
Enjoy!
Jag tänkte börja visa lite make-up, eventuellt. Bara så ni vet.
Rant nr. 72 - This and that and stress
Jag tjatar vidare om det här - men hur osannolikt det än låter så är det sant. Jag har aldrig pluggat, i hela mitt liv, förrän jag började på universitetet. Och då började jag inte med en gång. Visst, jag förberedde mig för att jag skulle få plugga mer, men jag tog det nog inte riktigt på allvar. Jag fortsatte som alltid: gjorde ingenting förrän sista veckan. Okej, det var skillnaden. På högstadiet och gymnasiet satte jag inte igång med att plugga förrän en eller på sin höjd två dagar innan provet. Nu hade jag en hel vecka på mig. "Det här går nog galant" tänkte jag, och nöjde mig med mina nästan-godkänt och precis-godkänt.
När jag skulle börja med kineiskan för ett halvår sedan så bestämde jag mig för att byta bana. Nu började allting på riktigt. På riktigt, på riktigt liksom. Det var ju det här jag ville göra resten av mitt liv. Så jag bestämde mig för att verkligen plugga. Det gick bra. Det funkade! Jag fick 7 poäng ifrån max på första tentan och jag var överlycklig. Det hjälpte att plugga och det var till och med roligt. Det var ju inte speciellt ansträngande heller. Bara kul. Dock hade jag börjat få mörka ringar under ögonen. Fattade inte varför och ni som följt mig här eller irl lär ju hört mitt tjat om mina mörka ringar. Jag fattade ingenting - jag sov hur mycket som helst, så var kom de ifrån?
Den här terminen började för snart tre veckor sedan. Mina mörka ringar är tremongous (eller något) och min hy finnig och obalanserad. Nu förstår jag.
Just eftersom jag aldrig tidigare pluggat så har jag aldrig förstått vilket stressmoment och ansträngning det faktiskt är. Jag gick från steget "så lite ansträngning som möjligt" till "ansträngning nivå lagom" till nu. Vad jag läser? 150%+. På universitet. Gah! Det tog att jag läste igenom Blondinbellas inlägg 'Varning för stress' för att jag skulle förstå vad jag var. Stressad. Jaha. Makes sense.
Ja, ja. Jag ska kämpa vidare. För nu vill jag göra det här. Jag hade ingen aning om att min stresströskel var så låg. Men det får den inte vara. Det tillåter jag den inte att vara. Nu ska jag kämpa!
Jag tänker inte säga enjoy.
Jag försökte hitta en bild där jag såg lite "nu ska vi slåss"-ut, men jag hittade ingen, så jag nöjde mig med en som jag ser "kjempeglad" ut på.
När jag skulle börja med kineiskan för ett halvår sedan så bestämde jag mig för att byta bana. Nu började allting på riktigt. På riktigt, på riktigt liksom. Det var ju det här jag ville göra resten av mitt liv. Så jag bestämde mig för att verkligen plugga. Det gick bra. Det funkade! Jag fick 7 poäng ifrån max på första tentan och jag var överlycklig. Det hjälpte att plugga och det var till och med roligt. Det var ju inte speciellt ansträngande heller. Bara kul. Dock hade jag börjat få mörka ringar under ögonen. Fattade inte varför och ni som följt mig här eller irl lär ju hört mitt tjat om mina mörka ringar. Jag fattade ingenting - jag sov hur mycket som helst, så var kom de ifrån?
Den här terminen började för snart tre veckor sedan. Mina mörka ringar är tremongous (eller något) och min hy finnig och obalanserad. Nu förstår jag.
Just eftersom jag aldrig tidigare pluggat så har jag aldrig förstått vilket stressmoment och ansträngning det faktiskt är. Jag gick från steget "så lite ansträngning som möjligt" till "ansträngning nivå lagom" till nu. Vad jag läser? 150%+. På universitet. Gah! Det tog att jag läste igenom Blondinbellas inlägg 'Varning för stress' för att jag skulle förstå vad jag var. Stressad. Jaha. Makes sense.
Ja, ja. Jag ska kämpa vidare. För nu vill jag göra det här. Jag hade ingen aning om att min stresströskel var så låg. Men det får den inte vara. Det tillåter jag den inte att vara. Nu ska jag kämpa!
Jag tänker inte säga enjoy.
Jag försökte hitta en bild där jag såg lite "nu ska vi slåss"-ut, men jag hittade ingen, så jag nöjde mig med en som jag ser "kjempeglad" ut på.
Rant nr. 71 - Gunnar 2/10
Jag har då läst boken Gunnar av Bob Hansson. Jag har träffat Bob Hansson innan, och läst några av hans dikter. Det intryck jag har fått av honom innan har varit väldigt bra så jag hoppades på att den här boken skulle vara något slags underverk. Och det var den också. Till att börja med.
Jag började läsa den någon vecka efter att jag köpt den, i mitten av förra terminen, eftersom jag inte kunde hålla mig. Tyvärr hade jag massvis med plugg just då och hade inte tid att läsa hela så jag lade den på hyllan och tittade drömmande åt den var gång jag gick förbi. Början är underbar. Lättläst. Rolig. Underbar. Slutet? Inte så bra.
Näe, tyvärr var slutet nog något av det värre jag läst. Efter de första introducerande kapitlen börjades det med, i slutet av varje kapitel, någon slags separat, konstig del som inte hade något med handlingen att göra. Det är nog helt okej om man är en sådan människa som sätter sig och analyserar allt efter att man läst färdigt. Det är inte jag. Jag speedar igenom böcker så jag vill att allt ska vara enkelt att förstå och definitivt inte något som man måste analysera. För då förstår inte jag.
Jag tyckte inte heller om handlingen i slutet. Det var lite som de historier jag skrev på högstadiet. Sätta sig ner, börja skriva: när man skrivit hälften börja fundera över vad som ska hända i slutet, kommer inte på något bra så man tar första bästa kliché. Det var hur det kändes. Jag fick även lite av den där obehagliga känslan som jag får ibland när jag läser något som jag verkligen inte kan hålla med om.
Mycket kritik. Ta inte illa upp, Bob! Lyssna inte på mig, jag vet inte vad jag pratar om. Men det här är vad jag tycker.
Enjoy!
Oh, look! It's the racist puppy!
