Relationer. Ett alltid så svårt ämne. Och alltid lika fascinerande. Man stöter varje dag på nya människor, som man har en ny sorts relation med.

Iom. min Kina-flytt har jag varit tvungen att hitta någon som vill hyra mitt rum under den här terminen. Att hitta någon som vill ha ett rum i Uppsala, det är väl lätt? säger du. Jo, men så ska det ju vara någon som 1. inte mördar, 2. betalar hyran, och 3. Elin kan komma överens med.

Så anledningen till det här inlägget är min lustiga relation till personen som ska bo här. Någon slags three-way symbios. Jag är beroende av den här personen, att hon vill ha rummet och att hon betalar hyran som hon ska, för annars står jag där med dubbel hyra. Inte kul. Hon är beroende av mig (och Elin) för att överhuvudtaget ha någonstans att bo i den här bostadsbristiga staden. Den enda som verkligen har något att säga till om är Elin.

Det är inte lätt och jag tror att jag säkert, under våra samtal, lyckades skrämma vettet ur den stackars söta tjejen som ska flytta in. Elin är som tur är fem gånger coolare än jag och kommer komma bra överens med den nya  inneboenden. Och det är ändå huvudsaken.

Nej, men skämt åsido. Jag är lat av naturen. Inte för att man inte vill vara smal, men det är så himla mycket lättare att bara vara lat. Att se bilder på smala (vackra) människor är nog min bästa motivation: det är nog de enda gångerna jag faktiskt tänker "Yay, jag vill träna" så, mind you, that's a good thing. Och så är ju Karen Gillan så snygg.

I somras kände jag en önskan att bli rödhårig. Inte sådär rött röd, som jultomten eller snövits äpple, utan den färg som egentligen är närmare orange, det naturligt röda. Jag skulle vara med i en modevisning och blev ombedd att inte färga just då så jag lät bli. Men jag hade hunnit köpa hårfärgen (en toning) som stod hemma och frestade mig. Detta till trots sköt jag upp det, även efter modevisningen, med följande tanke in mind: 'du kommer vilja ha förändring i höst ändå, vänta tills du känner den önskan'. Så jag väntade, men önskan kom aldrig - förrän nu.

Efter att flitigt sett rödhåriga skönheter (Karen Gillan, Meekakitty, m. fl.) flimra förbi på datorskärmen under hösten var väl önskan att bli rödhårig nästan oundviklig. Och när jag tänker tillbaka så har önskan funnits där betydligt längre än så, så när jag igår fick ett ryck och slet åt mig hårfärgen från hyllan och skred till verket kan jag väl inte påstå att det var så väldigt oväntat.

Men nu vet jag vad ni säger: "Men Ica, du ska ju till Kina om en vecka, hur tänkte du nu?" Ja, hade jag färgat håret så pass nära inpå så hade jag kallat mig själv dåraktig, men som jag innan nämde är det bara en toning, dvs. det kommer försvinna om någon månad eller så. Ingen fara skedd.

Tyvärr blev jag inte riktigt rödhårig, inte sådär genuint, vackert och färgsprakande som jag hade önskat mig, men om sanningen ska fram hade jag inte riktigt förväntat mig det heller: mitt hår just nu är alldeles för vintermörkt för att en hårfärg, eller ännu mindre en toning, ska kunna bita på det. Jag är i vilket fall nöjd med mitt val, men i sommar, då, DÅ! Då ska jag ha det där röda vackra som jag drömmer om.


en inte perfekt färgåtergivning, men nära nog.

Enjoy!

---

Karen Gillan

Meekakitty

 

The grand tour och The mislaid Magician or Ten Years After

De här två är uppföljarna på boken (Sorcery and Cecilia) jag "recenserade" för några inlägg sedan. The grand tour var helt okej, väldigt lång och inte lika intressant som sin föregångare. Mest för att den var lite för lång tror jag.

The mislaid magician skrivs igen i brev (vilket the grand tour inte gjordes) och jag uppskattar den mycket. I början satt jag och var fruktansvärt upprörd över kvinnosynen i den (en av huvudpersonernas man rymmer iväg för att slippa sin jobbiga in-law och sticker så fort något av barnen börjar skrika) men efter ett tag avtog det här och då kunde jag uppskatta den igen. lite twist och söt, som vanligt.