Inlägg nr. 85 - Hårfärg!
Efter att flitigt sett rödhåriga skönheter (Karen Gillan, Meekakitty, m. fl.) flimra förbi på datorskärmen under hösten var väl önskan att bli rödhårig nästan oundviklig. Och när jag tänker tillbaka så har önskan funnits där betydligt längre än så, så när jag igår fick ett ryck och slet åt mig hårfärgen från hyllan och skred till verket kan jag väl inte påstå att det var så väldigt oväntat.
Men nu vet jag vad ni säger: "Men Ica, du ska ju till Kina om en vecka, hur tänkte du nu?" Ja, hade jag färgat håret så pass nära inpå så hade jag kallat mig själv dåraktig, men som jag innan nämde är det bara en toning, dvs. det kommer försvinna om någon månad eller så. Ingen fara skedd.
Tyvärr blev jag inte riktigt rödhårig, inte sådär genuint, vackert och färgsprakande som jag hade önskat mig, men om sanningen ska fram hade jag inte riktigt förväntat mig det heller: mitt hår just nu är alldeles för vintermörkt för att en hårfärg, eller ännu mindre en toning, ska kunna bita på det. Jag är i vilket fall nöjd med mitt val, men i sommar, då, DÅ! Då ska jag ha det där röda vackra som jag drömmer om.
en inte perfekt färgåtergivning, men nära nog.
Enjoy!
Karen Gillan
Meekakitty
Rant nr. 84 - The grand tour & The mislaid magician
The grand tour och The mislaid Magician or Ten Years After
De här två är uppföljarna på boken (Sorcery and Cecilia) jag "recenserade" för några inlägg sedan. The grand tour var helt okej, väldigt lång och inte lika intressant som sin föregångare. Mest för att den var lite för lång tror jag.
The mislaid magician skrivs igen i brev (vilket the grand tour inte gjordes) och jag uppskattar den mycket. I början satt jag och var fruktansvärt upprörd över kvinnosynen i den (en av huvudpersonernas man rymmer iväg för att slippa sin jobbiga in-law och sticker så fort något av barnen börjar skrika) men efter ett tag avtog det här och då kunde jag uppskatta den igen. lite twist och söt, som vanligt.
Rant nr. 83 - Tolerans
Jag bodde i en väldigt liten stad, med ungefär 16 000 invånare. Jag kom inte speciellt bra överens med mina klasskompisar. Det var aldrig någon regelrätt strid i klassrummet, men jag störde mig på dem och de på mig. Min pappa bodde på den tiden i ett stort lägenhetshus i centrum, med glasdörrar. Jag hade en dag varit ute på stan och hade precis parkerat cykeln när jag insåg att framför en dörr in till huset stod ett gäng tonårskillar i en halvcirkel och skrattade. Några av dem gick i min klass och andra var för mig helt okända. Det hela verkade väldigt underligt och jag kunde inte för mitt liv förstå varför de stod framför en dörr och skrattade och pekade. Jag stod vid sidan om ett tag, eftersom jag inte ville bli sedd av dem, och funderade över om jag kunde ta mig in genom någon annan dörr, men eftersom jag inte tagit med mig några nycklar och detta var den enda dörren med pin-maskin så hade jag inget val. Jag tog mod till mig och tryckte mig igenom skaran av pojkar och slog in koden. Jag hörde någon säga: "Åh, kolla, hon kan koden" som om det var något imponerande och sedan öppnade jag dörren. Det som mötte mig chockerade mig. Det var inte just den handikappade mannen som satt i sin rullstol och såg rädd ut som chockerade mig utan det var att jag plötsligt förstod vad det var som pojkarna pekat och skrattat åt.
Hade jag varit mer populär (eller i alla fall mindre impopulär) eller haft mer självkänsla så hade jag frågat mannen i rullstolen om han velat ha hjälp, eller vänt mig om och skällt ut gruppen med tonårspojkar. Det gjorde jag inte. Jag sprang snabbt upp för trappan och önskade att ingen sett mig. Det är kanske lite orättvist (tonårspojkar är ju ändå som tonårspojkar är mest, oavsett var de bor) men det här har kommit att bli en stark bild av min syn på den här stan. Med tanke på vad som hände för några veckor sedan så har det här kommit att bli ett viktigt ämne igen och mer än någonsin innan så önskar jag tolerans till Tranås. Tolerans för människor som är annorlunda och tolerans för dessas närstående.
Rant nr. 82 - Tribut till Emma
Meanwhile jag uppskattade hur Mrs. E avbröt Mr. E i versionen från 1996 så hade hon inget emot hur fantastiskt Christina Cole (som av någon anledning alltid får sådana här roller) tolkade henne.
Jonny Lee Miller och Blake Ritson tyckte jag var kul att se ihop (de har båda spelat rollen som Edmund Bertram i Mansfield Park, i två olika versioner - de enda två versionerna som finns(!)) och de passar naturligtvis underbart i respektive roller som Mr. Knightly och Mr. E.
Mr. Knightly
Mr. Elton
Personligen tyckte jag aldrig om hur 1996s version dumifierade Harriet. Visst Harriet är lite dum, men inte outright stupid, opassande och... Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva hennes utseende. Hon var inte ful direkt, men det enda som skulle kunna sägas om henne annat är "söt"; hon är definitivt inte vacker, såsom Harriet beskrivs i boken. I 2009s version är Harriet verkligen vacker. Och hon är inte heller dum på samma sätt som i föregående film (där hon mer verkar på gränsen till utveckligsstörd), nej, den här Harriet är godtrogen och inte boksmart, men smart likväl.
1996s version. (Och bilden gör henne mer än rättvisa. Såhär smart ser hon för det mesta inte ut.)
Och 2009s version.
Frank Churchill var jag övertygad om att jag skulle hata, eftersom jag inte kunde tänka mig att någon kunde göra rollen bättre än Ewan McGregor. Och visst, lite av den övertygelsen är jag fortfarande. Rupert Evans gör ett bra jobb, men riktigt lika bra som sin föregångare är han inte. Han är mer mångfascetterad, medger jag, men det har med manuset att göra, inte skådespelandet (2009s är trots allt 2 timmar längre än 1996s). Sedan, kalla mig ytlig eller vad du vill, men Ewan ser helt enkelt mer ut som jag föreställer mig Frank.
Ewan McGregor
Den andre.
Den största överraskningen för mig var ändock Jane Fairfax! Hon var verkligen perfekt. Hon är fragil, timid, sjuklig, tyst vid de rätta tillfällena, känslosam när det var passade och rätt och slätt perfekt! Sedan kan det ju hjälpa att hon verkligen är en viktig karaktär i den här versionen, när hon i 1996s var en platt karaktär som man inte förstod, ens efter att den stora "hemligheten" avslöjats.
2009
Hmpf! Ser hon sjuklig ut? Det är skrattretande!
Sedan ska jag väl säga några ord om Emma också. Eftersom jag aldrig hade några klagomål på Gwyneths tolkning 1996 förbryllar det mig lite att jag kan ÄLSKA Romolos tolkning så ännu mycket mer, men den kan jag, och det gör jag. Sedan väger väl hennes fantastiska utseende inte direkt ner pendeln heller.
Romola.
Sedan hade jag tänkt slänga in lite skärmdumpar från TV-serien också, men nu ska jag iväg och köpa julklappar, så det får vänta till en annan gång.
Jag insåg ungefär halvvägs igenom att det släpptes två filmversioner av Emma 1996 (!) så jag tänkte klargöra och säga att den jag jämfört med är den där Emma har blont hår. Den andra såg jag bara en kvart in i innan jag tröttnade. Och värt att peka ut är också att 2009-versionen är en TV-serie. Ifall det var någon som missade det.
Ja, jag har löst mina enter-problem tills vidare. Det heter ctrl+c, ctrl+v.
Rant nr. 81 - mishap
Inlägg nr. 78 - Regeringen och sånt
Min första tanke: Holy Jeez, lägger vi över 700 miljoner på järnvägsunderhåll i nuläget!?
Min andra tanke: Goodness, lägger vi över 700 miljoner på järnvägsunderhåll och ÄNDÅ är våra järnvägar helt omöjliga på vintern!?
Min tredje tanke: Varför i hela friden vill regeringen SLUTA spendera 700 MILJONER på järnvägsunderhåll när järnvägarna redan är så oåkbara under vintern!?
Nu är jag förstås medveten om att järnvägsunderhåll innefattar mer än snöröjning, ex. saker som lagning av rälsen, nyläggning av rälsen, underhåll av etc. etc.
Men ändå.
* vänligen använd källkritik innan ni berättar det här för någon annan. själv anser jag att det räcker med "twitter" som källhänvisning för att man ska förstå att vara försiktig, men ifall det är någon som av någon eller annan anledning litar blint på mig så kommer här en varning
Inlägg nr. 77 - Mary Sue
Det finns två uttryck som jag anser saknas i nutida litteraturdiskussioner, dessa är båda uttryck som jag kommit över under mina djupdyk inom fanfiction. (fanfiction är berättelser skrivna av fans som hittar på egna berättelser om karaktärer eller universum från sina favorit-böcker, -filmer, -TV-serier, etc. etc.) Dessa två termer är “Mary Sue” och “self insertion”.
“Mary Sue” är namnet på den perfekta karaktären. En kvinna utan brister, varesig till utseende eller agerande och som lyckas med allt hon företar sig. Den manliga motsvarigheten kallas allt som oftast “Gary Stue” (jag kommer dock fortsätta använda endast “Mary Sue” som en sammanfattning för dessa båda termer) och de(t) här uttrycket är väldigt vanligt inom fanfiction, dessutom alltför ofta sammanlänkat med det andra ordet jag önskar inkludera i nutida litteraturdiskussioner: “self insertion”. “Self insertion” är, som namnet antyder, användningen av “sig själv” som karaktär i en berättelse.
En Mary Sue-karaktär är vacker, smart, dejtar oftast den häftigaste och smartaste killen/tjejen i berättelsen och om karaktären har några brister så är det brister som får bokens karaktärer att tycka ännu bättre om henne/honom.
En self insertion-karaktär däremot är en karaktär som bygger enbart på författarens eget utseende/sinnelag (eller på det utseende/sinnelag som författaren önskade skulle vara deras eget). För att exemplifiera med en egen text (som jag slängde ihop just nu, och enbart i syfte för att påvisa en Mary Sue-/self insertion-karaktär):
“Kära dagbok. Jag heter Serina Shellings och jag är sexton år. Jag går på Hogwarts skola för trollkonster och studerar magi. Mina studier går väldigt bra eftersom jag är så smart så jag behöver sällan studera. Istället ägnar jag min tid åt att umgås med min pojkvän, Harry Potter, den snyggaste och häftigaste killen i skolan. Jag har axellångt, ljusbrunt hår och blå ögon och är väldigt smal.” osv, osv.
Men varför ska uttrycket användas inom litteraturdiskussioner om de bara förekommer inom fanfiction då? Ja, som ni kanske kan förstå (eller till och med redan erinrat er exempel på) så är dessa uttryck inte något som enbart finns inom fanfiction. Jag ska nu ge exempel på två författare, båda tillhörande helt olika genrer, som båda använder sig av dessa sorts karaktärer i sina böcker:
Stephenie Meyer. Jag räknar med att få många arga fangirls över mig i och med att jag säger det här, men det måste likväl sägas. Bella är en Mary Sue. (Likaså de flesta andra karaktärerna i boken, men låt oss hålla oss till Bella) Bella är blek och har långt brunt hår (likt Stephenie Meyer) och, även om hon inte beskrivs som utseendemässigt perfekt, så talar hennes många friare för motsatsen. Hon är smal utan att träna, javisst, men, hon har ju även egenskaper – förlåt, en egenskap – som talar emot henne: hon är klumpig. Ja, hon är klumpig, och detta är en egenskap som får bokens manliga karaktärer att gravitera mot henne, eftersom det får dem att vilja skydda och ta hand om henne. Så, i mina ögon har Bella definitivt alla de egenskaper som definierar en Mary Sue, inklusive self insertion. (jag måste berätta att när jag läste boken la jag märke till hur Bellas hår i första halvan av boken beskrivs som lockigt, och i den senare halvan rakt – något som jag endast kan tolka som att Meyer ändrade sin egen frisyr halvvägs genom skrivprocessen)
Jane Austen. Ja, jag kan tänka mig att ni nog blir rätt överraskade över att den, genom tiderna, älskade författarinnan använder sig av self insertion, men något som jag lagt märke till när jag läst hennes böcker är att flera av hennes karaktärer heter Jane, likaså har hon döpt karaktärer efter sina syskon. De två “Jane” (som jag kan erinra mig) hon skrivit om är dessutom inga mindre än Jane Bennet i Stolthet & fördom, känd för sin extrema skönhet och sitt utomordentligt trevliga humör. Hon är förstås lite naiv, men det är inte en egenskap som är henne till last, tvärtom är det något som får läsaren att älska henne ännu mer. Den andra Jane är Jane Fairfax från Emma, en petit, älskvärd kvinna, och den ojämförligt finast bildade kvinnan i boken (det talas bland annat om hennes fantastiska skicklighet i att spela piano)
Efter att ha läst det här så kan jag tänka mig att du säger “så är det bara kvinnliga författare som skriver Mary Sue och self insertion?” Naturligtvis är det inte så, mina exempelförfattare valdes eftersom de länge varit väldigt uppenbara exempel för mig. Eftersom min diskussion kanhända verkar tala emot Mary Sue-karaktärer vill jag påpeka att de två exempelförfattarna är både väldigt kända såväl som lästa (och Jane Austen dessutom betraktad som relativt hög kultur) och därför kan jag inte låtsas som om dessa karaktärer är något negativt. Alla har helt uppenbarligen olika idéer om vad som definierar “bra” litteratur. Jag vill inte bannlysa böcker som innehåller dessa sorts karaktärer (då tror jag att det skulle finnas förvånansvärt få böcker kvar), nej, det jag vill är att introducera begreppet och göra det mer uppmärksammat hur man skriver.
Det är förstås omöjligt att helt och hållet undvika self insertion – författaren har trots allt bara sina egna känslor, uppfattningar och erfarenheter att utgå ifrån. På samma sätt är det svårt att inte använda sig av Mary Sue, då dessa sorts karaktärer ofta är så pass kliché att de även kan poängtera något i berättelsen, men att enbart skriva utifrån den här sortens karaktärer tror jag kan bli lite tråkigt i längden. Och det är precis anledningen till varför termerna behövs inom litteratursammanhang: hur kan man undvika/ta ställning till något man inte vet vad det är?
Enjoy!
MAC vs. Ica
Inlägg nr. 76 - Kulturkrockar
Det jag har kommit fram till är att jag ännu inte råkat ut för några ordentliga kulturkrockar från de kineser som jag känner här i Sverige, men det var kanske inte heller något som jag väntat mig -- de kineser som kommer till ett annat land och pluggar kommer från relativt rika familjer och har oftast blivit rätt utsatta för influenser från andra kulturer redan innan de kom hit. Den enda "kulturkrock" som jag lagt märke till är att jag talar en helt annan sorts engelska med kineser än vad jag gör i vanliga fall (Hm, det är ju inte så schysst, nu när jag tänker på det. Många kineser åker nämligen utomlands just för att förbättra sin engelska och då hjälps de ju inte av att jag pratar en slags kreol med dem!). När jag pratar engelska med kineser pratar jag nämligen med kortare och mer koncisa meningar och ibland kan jag använda ord och uttryck som faktiskt inte alls fungerar på engelskan, men som ligger närmare kinesiskan och därför är lättare att förstå för en kines, som ju inte har ett modersmål som är historiskt besläktat med engelskan (Även om kinesiskan förstås har en del engelska lånord. "Ska vi dra och käka 'Hambaobao'"?). Annat än det har jag faktiskt inte märkt av någon faktisk "kulturkrock" med kineser som jag träffat.
Å andra sidan översköljs man med kulturkrockar när man läser de texter som min klass jobbar med att översätta. De är dock texter skrivna för en västerländsk kultur och jag betvivlar inte att de har blivit genomarbetare för att vara lättare att ta till sig för oss. Ändå sitter man där och gapar när man läser om trettioåriga kvinnor som inte kan få jobb för att de är "för gamla" och om samhällsklasser som saknar bostad eftersom bostäder hellre hyrs ut åt rika och högt uppsatta. Sådana här hemskheter räknar jag med att råka ut för när jag åker till Kina (kanske inte själv råka ut för, eftersom jag som utlänning har en relativt hög status, men jag kommer kanhända se detta ske och definitivt kommer jag råka ut för andra typer av kulturkrockar - som inte kan förutses eftersom de är just kulturkrockar) och att diskutera ämnet med mina klasskamrater hjälper mig att bearbeta de här problemen.
Men något som jag insåg under mina diskussioner som för mig var ännu mer chockerande var att kulturkrockar är något man kan råka ut för även inom landsgränser. Självklart är detta något jag visste sedan tidigare, men jag hade aldrig tidigare kallat dem vid sitt rätta namn - kulturkrockar. När jag tidigare idag satt på ett årsmöte för en förening som jag är engagerad i så råkade jag nämligen ut för en! Jag och två andra styrelsemedlemmar höll på att flytta borden för att göra plats åt de delagande. Jag hade kollat på facebook-eventet innan jag gick hemifrån för att ha koll på hur många som skulle 'komma'(19), och hur många som skulle 'kanske komma' (27). Mina styrelsevänner ställde upp borden och så räknade jag förfärat platserna upp till 17. "Vi måste ha fler bord", sa jag. "Det var 19 personer som sa att de skulle komma". "Jaha, okej", sa mina styrelsevänner och ställde till ytterligare ett bord. "Men det var 27 stycken som sa att de kanske skulle komma, vi behöver fler platser", sa jag upprört, varpå de svarade "Alla som säger att de ska komma kommer ju inte säkert. Det är alltid några som svarar ja men sedan aldrig kommer." "Ja, jag vet", svarade jag. "Men de är 27 som har svarat kanske - några av dem kommer säkert komma". Så mina styrelsevänner ställde fram ett bord till. Men när jag började fundera så tänkte jag - varför var det här en så viktig sak för mig, men inte för mina vänner? Varför var det svårt för mig att det kanske skulle tänkas vara några platser för lite vi vårt långbord? Hade det kommit någon mer hade vi ju bara behövt tränga ihop oss lite. (Vilket vi fick göra i slutändan ändå.)
Men nej, eftersom jag nyss tampats med ämnet kulturkrockar så förstod jag snabbt att det hade med det att göra. Jag kommer ihåg när jag var liten och min farmor berättade för mig hur jobbigt det var för henne när hon hade middagsbjudning och någon kom som hon inte räknat med. Hur hon skämdes och mådde dåligt, även om personen som kom tidigare hade tackat nej och farmor inte på något sätt hade kunnat veta att den här personen skulle dyka upp. Min farmor - och således även jag - kommer från en kultur där det verkligen är viktigt att alla ska känna sig sig välkomna och accepterade och ingen ska känna att de skapat problem för någon. Det var inte fel att jag reagerade som jag gjorde, för det är hur jag bör bete mig enligt min kultur. Det var heller inte fel för mina styrelsevänner att reagera på det sätt som de gjorde, för det var helt i enlighet med deras kultur. Det viktigaste är inte att reda ut vad som är rätt och vad som är fel, utan det viktigaste är att se saker som de verkligen är - som kulturkrockar!
Inlägg nr.75 - Tandläkare blir min död.
Jag ringde därför till min tandläkare och frågade vad som kunde göras åt detta. (Jag hade nämligen hört att många drar ut visdomständer för att de inte ska göra de andra tänderna snea.) Men till mitt förtret (och senare även ilska) så fick jag svaret att tandläkare inte är tillåtna att dra ut tänder i förebyggande syfte. Istället fick jag rådet att komma tillbaka när tänderna kommit minst halvvägs ut. (Dvs. när de redan gjort resten av mina tänder i överkäken snea.) Det är förstås omöjligt att veta exakt när tänderna vuxit så pass att det är dags för mig att få mina tänder undersökta, men det är mycket troligt, att döma av hur långt ute de är nu, att de tänker passa på att kika ut under min visit till Kina. Jag hade helst haft det här dilemmat avklarat innan jag åker till Kina, en önskning som verkar läskigt avlägsen i nuet.
Så, vad händer med mina tänder nu då?
Jo, förmodligen kommer jag få vänta tills efter min Kina-resa innan jag kan göra något åt saken. Vid det laget lär visdomständerna ha vuxit ut helt och resten av tänderna (i överkäken) lär sitta huller om buller. Vad gäller då? Jo, då får jag ägna hösten åt att gå till tandläkaren! Först kommer visdomständerna med största sannolikhet behöva dras ut. (Ett otrevligt slag i magen för min plånbok.) Och efter det kommer jag bli prydd i tandställning. (Ett slag i magen både på mig OCH min plånbok.)
Oh, vem än du är, som bestämde att tänder inte får dras ut i förebyggande syfte, så hatar jag dig djupt och innerligt och önskar all världens pest och hemskheter på dig!
Tack för mig och jag tänker VERKLIGEN INTE säga
enjoy!
Om folk skulle känna sig manade att vidarebefodra det här till någon som kan göra något åt det så skulle jag inte klaga. I övrigt så ber jag om ursäkt för mitt klag.
Rant nr. 74 - Engelska är svårt...
Merlin: Bla, bla, bla, you're arrogant.
Arthur: Still think I'm arrogant?
Merlin: No. More... supercilious.
Arthur: That's a big word. Sure you know what it means?
Merlin: Condescending.
Arthur: Very good.
Merlin: Patronizing.
Arthur: It doesn't quite mean that.
osv.
(Haha, jag har sett det här avsnittet (den här scenen) så många gånger att jag kunde skriva ner samtalet ord för ord, utan att kolla upp det! PHAIL!)
I alla fall bestämde jag mig för första gången idag att kolla upp vad ordet supercilious, condescending och patronizing faktiskt betyder på svenska. Så jag går in på ord.se och vad ser jag?
Så supercilious och condescening betyder samma sak, men patronizing gör det inte? Som jag alltid försöker säga så ligger ALLT i det underförstådda. Det här är varför man aldrig kommer att bli lika bra på sitt andra, tredje- och fjärdespråk som på sitt modermål :(
Rant nr. 73 - Ett väldans slöseri med mat...
Jag började laga mat idag. Pizza rättare sagt. Så jag letade efter ingredienser att ha på och i kylen hittade jag tomater. Ja tog fram och skar upp dem. Det var små körsbärstomater och när jag täckt hela pizzan med de som jag skurit upp så fanns det EN enda kvar. "Äsch, den här kan jag ju inte lägga in i kylen" tänkte jag, och åt upp den. Det var då jag insåg. Jag tycker inte ens om tomat.
Det fick mig att tänka på en diskussion vi hade i skolan för ett tag sedan. Vi satt på lunchrasten och jag hade med mig en matlåda som jag lagat för säkert ett halvår sedan och efter det stått i frysen. Anledningen? Det var så äckligt! Elin äter för det mesta upp det som jag lagar som blir fel - den här maträtten (vegetarisk kålpudding) smakade hon en portion av men sedan ville inte ens hon ha mer.
Jag hade i alla fall med mig den här matlådan till skolan, och jag satt och åt den och kunde inte släppa hur äcklig den var. Jag klagade lite för mina klasskompis, som - rättmätigt - frågade varför tusan jag tagit med den om den nu var så äcklig! Jag hade inte riktigt något bra svar, annat än att den legat i frysen så länge att om jag inte åt den nu så skulle jag väl aldrig.... Varpå Johan inflikade att han hade linser hemma - som är något som Johan verkligen avskyr. Hans ursäkt var att när han stod i affären och skulle välja mat så kom han ihåg att linser är väldigt nyttigt och trots att han visste att han inte tyckte om det så köpte han det. - för det var ju det som han BORDE göra.
Det var tydligen ingen annan i klassen som hade samma problem, men det fick mig att tänka till och inse: Det här är något som jag gör ofta! Jag flyttade hemifrån för ett och ett halvt år sedan, det finns ingen som står bakom min rygg och säger åt mig vad jag ska äta eller inte. Men ändå köper jag saker som jag vet att mamma hade tyckt var bra att jag åt. Det vill säga, saker som mamma tycker om - inte jag. Nu tycker väl hon inte iofs om kålpudding, utan det är något som jag själv är väldigt förtjust i - i alla fall när farmor gör den - men det var inte riktigt det som var poängen med inlägget heller. Det jag vill få fram är självplågeriet.
Jag läste en bok för ett tag sedan - Gunnar, av Bob Hansson - som menade att allt vi gör är med en gnutta självförakt och självhat. Vi plågar oss själva för att vi vet att vi inte är värda bättre. Tanken är både absurd och logisk. Jag menar, varför annars skulle jag proppa i mig mat som jag inte tycker om? Det finns ju ingen som kommer få veta.
Det är en intressant tanke, inte sant?
Enjoy!
Jag tänkte börja visa lite make-up, eventuellt. Bara så ni vet.
Rant nr. 72 - This and that and stress
När jag skulle börja med kineiskan för ett halvår sedan så bestämde jag mig för att byta bana. Nu började allting på riktigt. På riktigt, på riktigt liksom. Det var ju det här jag ville göra resten av mitt liv. Så jag bestämde mig för att verkligen plugga. Det gick bra. Det funkade! Jag fick 7 poäng ifrån max på första tentan och jag var överlycklig. Det hjälpte att plugga och det var till och med roligt. Det var ju inte speciellt ansträngande heller. Bara kul. Dock hade jag börjat få mörka ringar under ögonen. Fattade inte varför och ni som följt mig här eller irl lär ju hört mitt tjat om mina mörka ringar. Jag fattade ingenting - jag sov hur mycket som helst, så var kom de ifrån?
Den här terminen började för snart tre veckor sedan. Mina mörka ringar är tremongous (eller något) och min hy finnig och obalanserad. Nu förstår jag.
Just eftersom jag aldrig tidigare pluggat så har jag aldrig förstått vilket stressmoment och ansträngning det faktiskt är. Jag gick från steget "så lite ansträngning som möjligt" till "ansträngning nivå lagom" till nu. Vad jag läser? 150%+. På universitet. Gah! Det tog att jag läste igenom Blondinbellas inlägg 'Varning för stress' för att jag skulle förstå vad jag var. Stressad. Jaha. Makes sense.
Ja, ja. Jag ska kämpa vidare. För nu vill jag göra det här. Jag hade ingen aning om att min stresströskel var så låg. Men det får den inte vara. Det tillåter jag den inte att vara. Nu ska jag kämpa!
Jag tänker inte säga enjoy.
Jag försökte hitta en bild där jag såg lite "nu ska vi slåss"-ut, men jag hittade ingen, så jag nöjde mig med en som jag ser "kjempeglad" ut på.
Rant nr. 70 - Vad har du i din väska?
Jag utmanar: Yume (http://yuniku.blogg.se), Maja (http://hypocrite.blogg.se) och Sara (http://tornfagel.blogg.se)
Det här har jag i min väska:
en bok har jag alltid med mig. för jag kommer alltid för tidigt till platser och det finns knappt något som är värre än att sitta och se uttråkad ut på allmän plats.
halstabletter, tuggummi och läppbalsam. för man vet aldrig när man behöver det.
min kalender. för jag klarar mig inte utan den.
min kamera.
en liten väska som jag har min börs, nycklar, busskort och värktabletter i. och pennor just nu, men jag ska sy ett pennfack.
ett paraply. ja, till och med på vintern bär jag runt på det. folk har inte riktigt förstått att man kan skydda sig från snön med paraply :)
reflexer och våtservetter. jag går ofta ut när det är ljust ute och stannar ute tills det är mörkt och då måste man ju ha reflexer. oftast tänker jag inte på att ha reflexer på mig när jag går ut: det är ju ljust då. så då är det bra att ha tillgängligt.
ritblock. också för när man kommer för tidigt och inte har något att göra. eller om man behöver skriva ner något.
vantar. vinterspecifikt. ifall jag skulle råka tappa de som jag har på mig eller nåt så är det bra att ha ett par i reserv.
smink. följer bara med när jag ska någonstans en längre tid, typ till skolan eller hem till någon kompis en längre tid.
andra saker som egentligen vill följa med i väskan, men jag inte alltid kommer ihåg:
ett par ätpinnar. för att folk ofta glömmer ta med sig bestick när vi äter i skolan.
tändare. you never know...
hårsnoddar och hårnålar.
näsduk
plastpåse
sommarspecifika saker:
solglasögon
solfjäder
Enjoy!
Rant nr. 68 - Landsnamn på kinesiska?
Till att börja med då!
"de2guo2"*(1)
Tyskland.
Skrivs med tecknet för dygd/moral och tecknet för land.
"fa3guo2"
Frankrike
Skrivs med tecknet för metod/lag och tecknet för land.
"Mei3guo2"
Amerika (USA)
Skrivs med tecknet för vacker och tecknet för (ni kan det, vid det här laget) land.
"Ying1guo2"
England
Skrivs med tecknet för blomma/modig och tecknet för... Ja, ni vet.
Mamma tyckte att landsnamnen var intressanta eftersom namnet som kineserna gav länderna faktiskt säger något om hur länderna är. Det kanske stämmer, svårt att säga, men mest är det bara slumpen. Landsnamnen hade en väldans massa tecknen innan, som säkert inte hade någon logik alls tillsammans, men eftersom just dessa länder är länder som haft väldigt mycket kontakt med Kina så har namnen fått förkortas.
"De" som i Deutch
"Fa" som i France
"Mei" som i aMerica (i Kina så sätter man ofta ett välljudande "a" framför ortsnamn, så kineserna antog att amerikanerna hade gjort samma sak. Logiskt, eller hur?)
"Ying" som i England.
Enjoy!
*(1) För er som inte läst kinesiska och undrar angående mina markeringar... Som ni säkert vet så har kinesiskan (mandarin) 4 stycken taltoner. Om man slår upp ett ord i ordlistan så är det inte ovanligt att hitta minst 4 ord som stavas likadant med vårat alfabet (och som låter nästan likadant på kinesiskan). Det enda som skiljer orden åt på kinesiska är just dessa taltoner (lite som tomten och tomten på svenska). Den här markeringen, med 1, 2, 3, 4 är alltså markeringar för vilken talton som skall användas.
Rant nr. 66 - Rant om necessärer, utseende och... väskor? O.o
Den här dagen började bra: sunt ätande och en långpromenad. Gick förbi Åhléns på vägen tillbaka och impulsinförskaffade en ny necessär, vilket var välbehövt även om det inte direkt ingick i budgeten. Jag har tidigare haft två stycken stora necessärer: en som jag har allt smink i hemma och en som jag har på resor: problemet är att min resenecessär är för liten: eftersom man ska ha med sig tandtråd, tandkräm, aknekrämer och hudkrämer och annat så får jag inte plats med både det och två uppsättningar smink (vardagligt och fest-smink) i den väskan. Det har dessutom varit problematiskt att inte kunna ha med mig mitt vardagssmink när man är ute en länge tid. Jag har en liten väska i väskan som jag brukar förvara mynt och läppbalsam och iPod och sånt i, men där får jag bara plats med väldigt lite smink. Så det här är perfekt, nu kan ja byta mellan väskorna och behöver bara flytta över necessären!
Såhär ser den ut! Svart nät så man ser igenom och stort som mitt ansikte ungefär :P Själv hade jag osis (eller var det karma?) nog att bli sjuk (förkyld) för första gången på flera år så jag gömmer mig bakom. Inte riktigt fit for camera, so to speak :)
Jag blev dock väldigt sugen på att skaffa en ny väska! Som Kissie säger: "synd att man har dyr smak". Eller vänta, det kanske inte alls är så hon säger! Stryk "synd". Jag tycker det är synd i alla fall. Här kommer ett litet smakprov på väskor jag gillar (och jag har verkligen kollat igenom hela Sveriges förråd av handväskor utan att hitta något som jag gillar...)
Burberry - de var det första företag som jag insåg gjorde bra saker.
Gör-snygg Gucci-väska.
Louis Vuitton. Whoops, jag såg inte texten nere i hörnet innan... Hehe. (Hey, you bag maker people! I'll delete this if you ask me to. And I won't steal you design. I don't have talent enough to be able to do that!)
Mulberry-väska. Tydligen min mammas favoritmärke när hon var yngre.
Prada. Absolut supersnygg. Michelle Phan har en sådan här.
Jag kollade runt lite på internet men hittade inte EN ENDA väska som jag gillade som gick under 800 kr. Helt sjukt. Jag får väl ta och göra en själv då antar jag. Usch, ser inte fram emot det, så himla svårt att sy i hårt tyg.
I alla fall!
Ja, dagen slutade ju tyvärr inte lika sunt som den började: jag satte mig ner för att läsa, men jag hade inte ork eller koncentrationsförmåga (på grund av förkylningen) för att göra nästan någonting alls. Så det slutade med att jag surfade runt på sxephil's och Michelle Phan's videor och åt en massa onyttigheter, såsom halstabletter och godis som jag fick i julklapp. Tror inte ens att jag klarar av att läsa Gunnar av Bob Hansson, mitt nuvarande läsobjekt, som annars är väldigt lättläst.
Så, det blir nog ingen långpromenad för mig imorgon tyvärr och jag ville besöka den nya arkaden innan jag åkte hem, men jag lär nog inte vara fit för att skutta runt på en dansmatta så det får bli någon annan gång :<
Jag surfade även runt på lite skönhetstips och tänkte ta tag i och göra något åt mina mörka ringar under ögonen.
Jag visste sedan innan att råriven potatis är väldigt bra för det och jag hade testat det, men märkte ingen skillnad. Vilket kanske var för att jag inte hade det på tillräckligt länge. Man ska ha på det i ÅTTA TIMMAR! läste jag idag. Så jag tänkte ha det under natten, men jag tror att jag kommer ligga och vrida på mig, så det får sparas till någon annan gång.
Så, nu ska jag sluta ranta, för det är sovdags! (Och jag vill hinna med att titta på sxephil's nya video innan jag sussar) så gör det ni också! (om det är tid för det) och
Enjoy!
Jag satte btw random på TV:n innan och så gick det något BBC kostymdrama så jag tittade på det. Det visade sig vara en serie som vi fick se på gymnasiet, men jag missade tyvärr de tidigare avsnitten så det var väldigt kul att se. Jag har tänkt på den flera gånger de senaste åren och velat se den men inte kommit ihåg vad den heter. Tess hette den tydligen ^^
Rant nr. 65 - Lite grammatik...
När man pratar grammatik så pratar man ofta om något som heter subjekt och objekt. Subjekt är den som gör något och objekt är den mot tar emot handlingen (verbet).
Till exempel i meningen "Kalle slår Lisa" så är Kalle=subjekt och Lisa=objekt.
Byter man på det till "Lisa slår Kalle" så blir förstås Lisa subjekt och Kalle objekt.
sålunda blir det även: "de slår dem"
om man säger "dem slår de" så blir det som att man säger: "Lisa, slår Kalle". dvs Kalle slår Lisa, men vi sätter det i omvänd ordning. (Detta kallas för topikalisering.)
Det kan vara rätt knepigt att hålla isär dessa två på svenska, men ett tips kan vara att översätta det som du tänkt skriva till engelska. "De" och "dem" motsvaras nämligen av "they" och "them", vilket vi svenskar har mycket lättare att hålla skillnad på.
"They hit them" är väl alla överens om att det heter, eller? inte:
"Them hit they".
och på samma sätt fungerar "de" och "dem".
En annan sak man kan göra för att underlätta för sig själv, om man fortfarande tycker att det är svårt är att alltid använda "dom". "Dom" är ett ord som är nyintaget i svenskan och, även om det fortfarande är väldigt nytt, så är det ett helt acceptabelt substitut för både "de" och "dem". Subjekts- och objektsfunktionen försvinner alltså och det blir väldigt mycket lättare att handskas med.
"Dom slår dom" är en helt okej mening. Så mitt förslag: vet ni inte skillnaden mellan "de" och "dem", använd då "dom"!
Hoppas ni har
Enjoyed
Rant nr. 64 - Maria och Taylor Lautner.
Ända sedan vi var och såg New Moon så har det flera gånger hänt att jag, Jenny och Maria börjat diskutera Taylor Lautner. Då Jenny flera gånger undrat hur gammal han är så har jag glatt sagt:
"Han är lika gammal som Maria, -93:a!"
Vilket är VÄLDIGT lustigt. Till att börja med är Taylor Lautner inte -93:a, han är -92:a, vilket jag vet! Så jag förstår inte varför jag säger så... Som punkt pinsamt nummer 2 är att Maria är ett år yngre än jag. Det vet jag väl och det faktum att jag säger att hon är -93:a borde betyda att jag är -92:a. Och det är jag rätt övertygad om att det stämmer inte. Nej, hon är -90:a och jag behöver en hjärnundersökning.
Tack för mig.
Enjoy!
Love y'all!
Rant nr. 63 - Dagens I-landsproblem
YouTube skulle verkligen behöva göra större subscriptionboxar.
Såhär ser det ut konstant i min subscription box och det tar aldrig slut! Man tittar på en video, men så fort en är tittad på och försvinner ur rutan så dyker det upp en till som legat i vänt under. De tre raderna är alltid, alltid fulla! Dessutom så kommer det alltid upp videor som jag redan sett! Inte konstigt att den aldrig är tom då, liksom! >.<
Känner ni igen några av youtubarna? Det var visst bara en massa kända youtubare i den här batchen!
Hittade lite gamla bilder på mig! Helt sjukt! Vad man ändras alltså...
Och avslutningsvis: (troligtvis det enda substantiella i det här inlägget). Det här är för alla Star Wars-fans!
Enjoy!
Rant nr. 62 - Min nya header
Till att börja med så skall jag väl förklara min header:
"Zai Wupusala xuexi hanyu"
"Jag bor i Uppsala och pluggar kinesiska där" blir det väl i runda slängar.
Så, det första roliga tecknet jag tänkte visa är det här:
"Hao", det betyder "bra".
Det är detta som används i uttrycket "Ni hao", "goddag", direktöversatt "du bra".
Det består av två element:
"Nü" som betyder kvinna.
samt:
"Zi" som betyder son.
Helt enkelt. Hade du i gamla Kina en fru och en son så var allt bra.
Skoj va?
Hope you
Enjoyed!
Rant nr. 61 - Önskelista
- Cykel (en billig, begagnad (typ polisen-style) damcykel med korg och pakethållare och lyse och fungerande bromar. Allt jag begär)
- Säng (jag vill ha en dubbelsäng, eller iallafall en ny madrass så jag slipper min helvetiska säng som stjäl flera timmar av mitt liv varje dag.)
- Katatonia-skiva (Last fair deal gone down)
- Harry Potter-filmer. (förutom sexan: the half-blood prince och ettan: harry potter and the philosopher's stone)
- scrapbook-materiel
Enjoy!
Här kommer en bild som Ammo och jag gjorde sist jag var hemma!
