Jag var inte den mest populära i högstadiet. Det är inte vad det här inlägget kommer handla om, även om det kanske hade påverkat min handlingsförmåga i den händelse som det här inlägget ska handla om. Vad det här inlägget ska handla om är ett trauma från min tonårstid.

 

Jag bodde i en väldigt liten stad, med ungefär 16 000 invånare. Jag kom inte speciellt bra överens med mina klasskompisar. Det var aldrig någon regelrätt strid i klassrummet, men jag störde mig på dem och de på mig. Min pappa bodde på den tiden i ett stort lägenhetshus i centrum, med glasdörrar. Jag hade en dag varit ute på stan och hade precis parkerat cykeln när jag insåg att framför en dörr in till huset stod ett gäng tonårskillar i en halvcirkel och skrattade. Några av dem gick i min klass och andra var för mig helt okända. Det hela verkade väldigt underligt och jag kunde inte för mitt liv förstå varför de stod framför en dörr och skrattade och pekade. Jag stod vid sidan om ett tag, eftersom jag inte ville bli sedd av dem, och funderade över om jag kunde ta mig in genom någon annan dörr, men eftersom jag inte tagit med mig några nycklar och detta var den enda dörren med pin-maskin så  hade jag inget val. Jag tog mod till mig och tryckte mig igenom skaran av pojkar och slog in koden. Jag hörde någon säga: "Åh, kolla, hon kan koden" som om det var något imponerande och sedan öppnade jag dörren. Det som mötte mig chockerade mig. Det var inte just den handikappade mannen som satt i sin rullstol och såg rädd ut som chockerade mig utan det var att jag plötsligt förstod vad det var som pojkarna pekat och skrattat åt.

 

Hade jag varit mer populär (eller i alla fall mindre impopulär) eller haft mer självkänsla så hade jag frågat mannen i rullstolen om han velat ha hjälp, eller vänt mig om och skällt ut gruppen med tonårspojkar. Det gjorde jag inte. Jag sprang snabbt upp för trappan och önskade att ingen sett mig. Det är kanske lite orättvist (tonårspojkar är ju ändå som tonårspojkar är mest, oavsett var de bor) men det här har kommit att bli en stark bild av min syn på den här stan. Med tanke på vad som hände för några veckor sedan så har det här kommit att bli ett viktigt ämne igen och mer än någonsin innan så önskar jag tolerans till Tranås. Tolerans för människor som är annorlunda och tolerans för dessas närstående.