Jag har då läst boken Gunnar av Bob Hansson. Jag har träffat Bob Hansson innan, och läst några av hans dikter. Det intryck jag har fått av honom innan har varit väldigt bra så jag hoppades på att den här boken skulle vara något slags underverk. Och det var den också. Till att börja med.

Jag började läsa den någon vecka efter att jag köpt den, i mitten av förra terminen, eftersom jag inte kunde hålla mig.  Tyvärr hade jag massvis med plugg just då och hade inte tid att läsa hela så jag lade den på hyllan och tittade drömmande åt den var gång jag gick förbi. Början är underbar. Lättläst. Rolig. Underbar. Slutet? Inte så bra.

Näe, tyvärr var slutet nog något av det värre jag läst. Efter de första introducerande kapitlen börjades det med, i slutet av varje kapitel, någon slags separat, konstig del som inte hade något med handlingen att göra. Det är nog helt okej om man är en sådan människa som sätter sig och analyserar allt efter att man läst färdigt. Det är inte jag. Jag speedar igenom böcker så jag vill att allt ska vara enkelt att förstå och definitivt inte något som man måste analysera. För då förstår inte jag.

Jag tyckte inte heller om handlingen i slutet. Det var lite som de historier jag skrev på högstadiet. Sätta sig ner, börja skriva: när man skrivit hälften börja fundera över vad som ska hända i slutet, kommer inte på något bra så man tar första bästa kliché. Det var hur det kändes. Jag fick även lite av den där obehagliga känslan som jag får ibland när jag läser något som jag verkligen inte kan hålla med om.

Mycket kritik. Ta inte illa upp, Bob! Lyssna inte på mig, jag vet inte vad jag pratar om. Men det här är vad jag tycker.

Enjoy!

---

Oh, look! It's the racist puppy!