Ända sedan jag läste ett inlägg om kulturkrockar med det amerikanska samhället som min klasskompis skrev på sin blogg så har jag funderat mycket över det här ämnet. Speciellt med tanke på att min Kina-resa inte ligger alltför långt bort, i tid mätt, så känns ämnet väldigt överväldigande och därför har jag diskuterat det med några vänner - eller med alla som vill/inte vill lyssna - nu i veckan.

Det jag har kommit fram till är att jag ännu inte råkat ut för några ordentliga kulturkrockar från de kineser som jag känner här i Sverige, men det var kanske inte heller något som jag väntat mig -- de kineser som kommer till ett annat land och pluggar kommer från relativt rika familjer och har oftast blivit rätt utsatta för influenser från andra kulturer redan innan de kom hit. Den enda "kulturkrock" som jag lagt märke till är att jag talar en helt annan sorts engelska med kineser än vad jag gör i vanliga fall (Hm, det är ju inte så schysst, nu när jag tänker på det. Många kineser åker nämligen utomlands just för att förbättra sin engelska och då hjälps de ju inte av att jag pratar en slags kreol med dem!). När jag pratar engelska med kineser pratar jag nämligen med kortare och mer koncisa meningar och ibland kan jag använda ord och uttryck som faktiskt inte alls fungerar på engelskan, men som ligger närmare kinesiskan och därför är lättare att förstå för en kines, som ju inte har ett modersmål som är historiskt besläktat med engelskan (Även om kinesiskan förstås har en del engelska lånord. "Ska vi dra och käka 'Hambaobao'"?). Annat än det har jag faktiskt inte märkt av någon faktisk "kulturkrock" med kineser som jag träffat.

Å andra sidan översköljs man med kulturkrockar när man läser de texter som min klass jobbar med att översätta. De är dock texter skrivna för en västerländsk kultur och jag betvivlar inte att de har blivit genomarbetare för att vara lättare att ta till sig för oss. Ändå sitter man där och gapar när man läser om trettioåriga kvinnor som inte kan få jobb för att de är "för gamla" och om samhällsklasser som saknar bostad eftersom bostäder hellre hyrs ut åt rika och högt uppsatta. Sådana här hemskheter räknar jag med att råka ut för när jag åker till Kina (kanske inte själv råka ut för, eftersom jag som utlänning har en relativt hög status, men jag kommer kanhända se detta ske och definitivt kommer jag råka ut för andra typer av kulturkrockar - som inte kan förutses eftersom de är  just kulturkrockar) och att diskutera ämnet med mina klasskamrater hjälper mig att bearbeta de här problemen.

Men något som jag insåg under mina diskussioner som för mig var ännu mer chockerande var att kulturkrockar är något man kan råka ut för även inom landsgränser. Självklart är detta något jag visste sedan tidigare, men jag hade aldrig tidigare kallat dem vid sitt rätta namn - kulturkrockar. När jag tidigare idag satt på ett årsmöte för en förening som jag är engagerad i så råkade jag nämligen ut för en! Jag och två andra styrelsemedlemmar höll på att flytta borden för att göra plats åt de delagande. Jag hade kollat på facebook-eventet innan jag gick hemifrån för att ha koll på hur många som skulle 'komma'(19), och hur många som skulle 'kanske komma' (27). Mina styrelsevänner ställde upp borden och så räknade jag förfärat platserna upp till 17. "Vi måste ha fler bord", sa jag. "Det var 19 personer som sa att de skulle komma". "Jaha, okej", sa mina styrelsevänner och ställde till ytterligare ett bord. "Men det var 27 stycken som sa att de kanske skulle komma, vi behöver fler platser", sa jag upprört, varpå de svarade "Alla som säger att de ska komma kommer ju inte säkert. Det är alltid några som svarar ja men sedan aldrig kommer." "Ja, jag vet", svarade jag. "Men de är 27 som har svarat kanske - några av dem kommer säkert komma". Så mina styrelsevänner ställde fram ett bord till. Men när jag började fundera så tänkte jag - varför var det här en så viktig sak för mig, men inte för mina vänner? Varför var det svårt för mig att det kanske skulle tänkas vara några platser för lite vi vårt långbord? Hade det kommit någon mer hade vi ju bara behövt tränga ihop oss lite. (Vilket vi fick göra i slutändan ändå.)

Men nej, eftersom jag nyss tampats med ämnet kulturkrockar så förstod jag snabbt att det hade med det att göra. Jag kommer ihåg när jag var liten och min farmor berättade för mig hur jobbigt det var för henne när hon hade middagsbjudning och någon kom som hon inte räknat med. Hur hon skämdes och mådde dåligt, även om personen som kom tidigare hade tackat nej och farmor inte på något sätt hade kunnat veta att den här personen skulle dyka upp.  Min farmor - och således även jag - kommer från en kultur där det verkligen är viktigt att alla ska känna sig sig välkomna och accepterade och ingen ska känna att de skapat problem för någon. Det var inte fel att jag reagerade som jag gjorde, för det är hur jag bör bete mig enligt min kultur. Det var heller inte fel för mina styrelsevänner att reagera på det sätt som de gjorde, för det var helt i enlighet med deras kultur. Det viktigaste är inte att reda ut vad som är rätt och vad som är fel, utan det viktigaste är att se saker som de verkligen är - som kulturkrockar!

---