Det finns två uttryck som jag anser saknas i nutida litteraturdiskussioner, dessa är båda uttryck som jag kommit över under mina djupdyk inom fanfiction. (fanfiction är berättelser skrivna av fans som hittar på egna berättelser om karaktärer eller universum från sina favorit-böcker, -filmer, -TV-serier, etc. etc.) Dessa två termer är “Mary Sue” och “self insertion”.

“Mary Sue” är namnet på den perfekta karaktären. En kvinna utan brister, varesig till utseende eller agerande och som lyckas med allt hon företar sig. Den manliga motsvarigheten kallas allt som oftast “Gary Stue” (jag kommer dock fortsätta använda endast “Mary Sue” som en sammanfattning för dessa båda termer) och de(t) här uttrycket är väldigt vanligt inom fanfiction, dessutom alltför ofta sammanlänkat med det andra ordet jag önskar inkludera i nutida litteraturdiskussioner: “self insertion”. “Self insertion” är, som namnet antyder, användningen av “sig själv” som karaktär i en berättelse.

En Mary Sue-karaktär är vacker, smart, dejtar oftast den häftigaste och smartaste killen/tjejen i berättelsen och om karaktären har några brister så är det brister som får bokens karaktärer att tycka ännu bättre om henne/honom.

En self insertion-karaktär däremot är en karaktär som bygger enbart på författarens eget utseende/sinnelag (eller på det utseende/sinnelag som författaren önskade skulle vara deras eget). För att exemplifiera med en egen text (som jag slängde ihop just nu, och enbart i syfte för att påvisa en Mary Sue-/self insertion-karaktär):

“Kära dagbok. Jag heter Serina Shellings och jag är sexton år. Jag går på Hogwarts skola för trollkonster och studerar magi. Mina studier går väldigt bra eftersom jag är så smart så jag behöver sällan studera. Istället ägnar jag min tid åt att umgås med min pojkvän, Harry Potter, den snyggaste och häftigaste killen i skolan. Jag har axellångt, ljusbrunt hår och blå ögon och är väldigt smal.” osv, osv.

Men varför ska uttrycket användas inom litteraturdiskussioner om de bara förekommer inom fanfiction då? Ja, som ni kanske kan förstå (eller till och med redan erinrat er exempel på) så är dessa uttryck inte något som enbart finns inom fanfiction. Jag ska nu ge exempel på två författare, båda tillhörande helt olika genrer, som båda använder sig av dessa sorts karaktärer i sina böcker:

Stephenie Meyer. Jag räknar med att få många arga fangirls över mig i och med att jag säger det här, men det måste likväl sägas. Bella är en Mary Sue. (Likaså de flesta andra karaktärerna i boken, men låt oss hålla oss till Bella) Bella är blek och har långt brunt hår (likt Stephenie Meyer) och, även om hon inte beskrivs som utseendemässigt perfekt, så talar hennes många friare för motsatsen. Hon är smal utan att träna, javisst, men, hon har ju även egenskaper – förlåt, en egenskap – som talar emot henne: hon är klumpig. Ja, hon är klumpig, och detta är en egenskap som får bokens manliga karaktärer att gravitera mot henne, eftersom det får dem att vilja skydda och ta hand om henne. Så, i mina ögon har Bella definitivt alla de egenskaper som definierar en Mary Sue, inklusive self insertion. (jag måste berätta att när jag läste boken la jag märke till hur Bellas hår i första halvan av boken beskrivs som lockigt, och i den senare halvan rakt – något som jag endast kan tolka som att Meyer ändrade sin egen frisyr halvvägs genom skrivprocessen)

Jane Austen. Ja, jag kan tänka mig att ni nog blir rätt överraskade över att den, genom tiderna, älskade författarinnan använder sig av self insertion, men något som jag lagt märke till när jag läst hennes böcker är att flera av hennes karaktärer heter Jane, likaså har hon döpt karaktärer efter sina syskon. De två “Jane” (som jag kan erinra mig) hon skrivit om är dessutom inga mindre än Jane Bennet i Stolthet & fördom, känd för sin extrema skönhet och sitt utomordentligt trevliga humör. Hon är förstås lite naiv, men det är inte en egenskap som är henne till last, tvärtom är det något som får läsaren att älska henne ännu mer. Den andra Jane är Jane Fairfax från Emma, en petit, älskvärd kvinna, och den ojämförligt finast bildade kvinnan i boken (det talas bland annat om hennes fantastiska skicklighet i att spela piano)

Efter att ha läst det här så kan jag tänka mig att du säger “så är det bara kvinnliga författare som skriver Mary Sue och self insertion?” Naturligtvis är det inte så, mina exempelförfattare valdes eftersom de länge varit väldigt uppenbara exempel för mig. Eftersom min diskussion kanhända verkar tala emot Mary Sue-karaktärer vill jag påpeka att de två exempelförfattarna är både väldigt kända såväl som lästa (och Jane Austen dessutom betraktad som relativt hög kultur) och därför kan jag inte låtsas som om dessa karaktärer är något negativt. Alla har helt uppenbarligen olika idéer om vad som definierar “bra” litteratur. Jag vill inte bannlysa böcker som innehåller dessa sorts karaktärer (då tror jag att det skulle finnas förvånansvärt få böcker kvar), nej, det jag vill är att introducera begreppet och göra det mer uppmärksammat hur man skriver.

Det är förstås omöjligt att helt och hållet undvika self insertion – författaren har trots allt bara sina egna känslor, uppfattningar och erfarenheter att utgå ifrån. På samma sätt är det svårt att inte använda sig av Mary Sue, då dessa sorts karaktärer ofta är så pass kliché att de även kan poängtera något i berättelsen, men att enbart skriva utifrån den här sortens karaktärer tror jag kan bli lite tråkigt i längden. Och det är precis anledningen till varför termerna behövs inom litteratursammanhang: hur kan man undvika/ta ställning till något man inte vet vad det är?

Enjoy!

MAC vs. Ica