Trollkarlen från Övärlden, Gravkamrarna i Atuan och Den yttersta stranden av Ursula LeGuin

utgör barnfantasyklassikerserien Övärlden. Som klassiker hade jag rätt höga förväntningar på den (vem skulle inte ha det, efter barnfantasyklassiker såsom Harry Potter och The dark is rising?) men dessa förväntningar grusades totalt. Jag vet inte om problemet är översättningen (faktum är att ett av problemen är översättningen*) eller om Urusla LeGuin bara har ett såhär tvådeminsionerat och adjektivlöst språkbruk, men jag vet att det inte är en hit hos mig. Jag kämpade mig igenom alla tre böcker, eftersom, ja, det är trots allt en klassiker, men mellan dig och mig hade en bok räckt. En första bok, som, även den, hjälper till att bygga upp orimliga förväntningar med subtle kommentarer såsom "Han skulle komma att bli den största magikern genom historien, även om han inte visste det då".


A little princess av Frances Hodgson Burnett

Den här boken tyckte jag om. Den var hemsk i omgångar, väldigt fin emellan och fick mig även att gråta en skvätt. Ett fun fact är att bokens huvudperson beskrivs som svarthårig och mörk. Raka motsatsen till personen på bilden alltså. Då kan man ju undra om the publishers läste boken innan de valde omslag.

---

* Korta, korta meningar, ofta avkapade i mitten, som om översättaren börjat översätta en mening, översatt till mitten, satt punkt och sedan översatt resten. Err, svårt att förklara, men språket känns kapat och halvdant, som en "jag översätter lite snabbt först och gör finliret efteråt" men senare glömt bort att göra en andra redigering.