Den här skrivomgången böcker är en salig röra på så sätt att de är böcker som jag läst nyligen, och länge sedan, och läst om, och läst för första gången.

Foreign Affairs av Alison Lurie
En bok jag rev ut ur Ammos bokhylla när jag var där på besök någon dag i somras. Jag lånade hem den och glömde consequently att senare lämna tillbaka den. Nu vilar den i min bokhylla här i Uppsala och ska få komma hem till Ammo när jag fått tag i en tågbiljett. Åt mig alltså, inte åt boken. Och hem till Ammo alltså, inte hem till mig. Nåja, boken var det. De första sidorna gav mig en bra känsla. I efterhand kan jag rannsaka mig själv och inse att känslan var samma som början av Gunnar (Bob Hansson), en bok som jag tidigare sågat. Det var ju lite olycksbådande. I slutändan tyckte jag bra om boken, och kunde förstå poängen med den, och även om den var till viss del lite ångestframkallande kunde jag lära mig av den. Lära att ibland måste man ta det livet kastar på en  och även om det vid första anblick verkar vara något dåligt, kan man för det mesta förhandla det till något bättre.

The mysterious stranger and other stories av Mark Twain
En samling korta noveller som jag läste i julas, innan min Kina-resa och glömde skriva om. Det var ju ett tag sedan, dåja, så jag kan väl inte påstå att jag minns sådär särskilt mycket utom kanske den genomgående känslan. Som var rätt positiv btw. Så pass positiv att jag missade mitt tåg medan jag satt och läste i den här. Attans.

Wuthering Heights av Emily Brontë
Ett omläsningsprojekt. Det var på tiden: när jag blivit tillfrågad om min favoritbok har jag tidigare sagt "Wuthering Heights" utan att skämmas. Efter en reread kanske jag gör det. Skämmas vill säga. Jag blev inte speciellt imponerad efter att ha läst den en andra gång. Karaktärerna är lite för mycket och deras ovilja att komma tillfreds med sig själva och varandra var ett irritationsmoment. Avunden och själva idén att "äga" en person (som jag uppfattar Heathcliffe's och Kathy's relation och även Heathcliffe med efterföljande oskyldiga karaktärer) är både absurd och upprörande. Språket är fortfarande fantastiskt, men eftersom handlingen är så nära knutet till språket, och handlingen har brister blir språket lidande.



Jane Eyre av Charlotte Brontë
Ytterligare en besvikelse. Nä, nu ska jag inte vara sådan, det är en bra bok, det är det, men en bok som jag inte riktigt kan tyda några livsvisdomar ur och det är ju tråkigt. Dessutom är den full av irriterande moment. Som tex. Helen. Skulle någon vilja förklara för mig vad Helen är med i den här boken för? Vad tillför hon till handlingen? Nä, halva boken hade nog kunnat kapas, om det hade funnits några ordentliga korrekturläsare på 1800-talet.

Och alla dessa numer-kallade "Twilightmoment"? I kid you not, i den här boken (som Twilights författarinna Stephenie Meyer älskar, btw) står det på riktigt (nästan): "Han tystnade och vände sig bort. Hon satt still och betraktade honom i en halvtimme." Srsly!? En halvtimme? Senare i boken: "Hon klev in genom dörren och sa: *spoiler*. Kvinnan betraktade henne i tre minuter." Sorry Meyer, förlåt, jag menar Brontë, men detta är inte okej...

För att fortsätta på mitt spår vill jag även passa på att nämna hur fruktansvärt osympatiska alla karaktärer är. Jag menar bara, St John, ta honom som exempel. Eller kanske Edward. Männen i den här boken är svin helt enkelt.

Nä, men lite cred får den förstås ändå, för en medryckande och spännande (om man nu inte hade vetat alla spoilers innan man började läsa den) handling.

This is /Ica, signing out.