Ja, det här med att seriöst recensera Hunger Games. Det dröjde. Men seriöst, jag har ännu inte slutat processa dem. Ursäkta mitt extremt långa inlägg. Här kommer min recension av första delen:

Hunger Games av Suzanne Collins
Ja, om du har hört en sak om Hunger Games så är det förmodligen att man bara liksom dras med. Man öppnar boken och sedan, innan man vet ordet av, är man framme vid slutet. Det stämmer. Hunger Games handlar om protagonisten Katniss, en 16-årig tjej som bor i en framtida nordamerikansk stat, ett dystopiskt storebrorssamhälle vid namn Panem som byggts upp i ruinerna av USA. Panem består av 12 distrikt och huvudstaden, Capitol, vari landets regering är stationerad. Varje år håller regeringen Hungerspelen, en direktsänd TV-show som går ut på att två ungdomar från varje distrikt mellan åldrarna 12-18 slumpmässigt vals ut och tvingas tävla till döden i en arena. Den som går levande ut vinner rikedom till sitt distrikt fram tills nästa tävling. Invånarna i huvudstaden slår vad om vem som kommer gå vinnande ut och hyllar den som dödar mest brutalt, allt medan invånarna i distrikten tvingas se sina barn dö. När Katniss lillasyster Prim väljs ut tar Katniss hennes plats då hon tror sig ha en större chans att överleva. Hon slängs in i arenan med sin klasskamrat Peeta och 22 andra ungdomar som hon måste döda för att själv få överleva.

Vad jag tycker om:
Jag älskar språket. Det är rått, det är medryckande och uttrycksfullt. Det tvekar inte att beskriva det som är fult och det som är fel och Katniss röst (boken är skriven i första person) kommenterar hänsynslöst på omgivningen.

Utdrag: "Sitting at Prim's knees, guarding her, is the world's ugliest cat. Mashed-in nose, half of one ear missing, eyes the colour of rotting squash. Prim named him Buttercup, insisting that his muddy-yellow coat matched the bright flower. He hates me."

Jag älskar Katniss. Bokens protagonist är uppvuxen i en värld där inget är säkert. Hennes far, som var hennes fasta punkt, är död och hon måste själv försörja sin familj, genom att jaga illegalt. Hon älskar sin lillasyster men litar inte på sin mamma. Hon känner sig säker när hon jagar i skogen med sin bästa vän Gale, men hon vågar inte tänka på att hon kanske gillar honom, eftersom världen hon lever i är så osäker. Hon hatar att känna tacksamhetsskuld, för hon vet att hon aldrig kommer kunna betala tillbaka och hon blickar inte framåt. Hon är stark när hon måste, för sin systers skull, och trots att hon hatar Capitol gör hon inget för att kämpa emot, för hon vet att det inte skulle tjäna något till. Katniss är en karaktär på ett sätt jag aldrig innan läst. Hon är stark, men hon har så många svagheter. Hon kan försörja hela sin familj och spela älskvärd inför en publik, men hon kan inte föra ett vanligt samtal med en jämnårig. Hon vill vara stark, men hon tror inte på sin egen styrka.

Utdrag: "Maybe if I had thanked him at some point, I'd be feeling less conflicted now. I thought about it a couple of times, but the opportunity never seemed to present itself."

"...She must have really loved him to leave her home for the Seam. I try to remember that when all I can see is the woman who sat by, blank and unreachable, while her children turned to skin and bones. I try to forgive her for my father's sake. But to be honest, I'm not the forgiving type."

Jag älskar Peeta. Vem gör inte det? Den självuppoffrande, artiga och snälla pojken från bageriet. Uppvuxen bland mat, men gödd på smulor. Vi får alltid se honom genom Katniss ögon och det är inte helt lätt att alltid se igenom hennes misstänksamhet, men hans - jag kan inte sammanfatta den som annat än – godhet skiner igenom I alla hans handlingar. Som Carrie Ryan på så brilljant pekat ut fungerar pojkarna I sådana här triangeldraman som symboler för de val protagonisten tvingas göra. Peeta står för allting som är rätt: han är god, humanitär och osjälvisk. Han vill inte skada någon, inte ens dem som skadat honom, och han tvekar inte att agera om orättvisor sker. Det är det här som skiljer Peeta ur mängden av stereotyper: för Peeta är den som säger emot. Trots att Peeta är den som minst drabbats av Capitols ondhet är han den som inte vill påverkas och han är den som verkligen står för sina åsikter.

 

Utdrag: “But Peeta holds his ground, actually waving and smiling at the gawking crowd. He only stops when the train pulls into the station, blocking us from their view.

He sees me staring at him and shrugs. “Who knows?” he says. “One of them may be rich”.

I have misjudged him...

[…] Which also means that kind Peeta Mellark, the boy who gave me the bread, is fighting hard to kill me.”

 

“No, when the time comes I'm sure I'll kill just like everybody else. I can't go down without a fight. Only I keep wishing I could think of a way to... to show the Capitol they don't own me.”

 

Jag älskar Hungerspelen som symbol. Hungerspelen är en show som regeringen införde 74 år innan handlingens början, efter att Panems Distrikt 13 gjort revolt mot regeringen. Distrikt 13 utplånades och Hungerspelen infördes som en ständig påminnelse om att distrikten är helt i Capitols våld. Distriktens invånare tvingas betrakta hungerspelen som en festlighet och den som inte dyker upp bestraffas hårt. Invånarna I Capitol är ironiskt nog fria från Capitols välde.

Deltagarna I spelen väljs ut slumpmässigt, men med ett system som gynnar de rika och skapar klyftor och hat mellan rika och fattiga.

 

Utdrag: “Tonight. After the reaping, everyone is supposed to celebrate. And a lot of people do, out of relief that their children have been spared for another year.”

 

Jag älskar Panem. Jag älskar idén av ett land uppbyggt I spillrorna av USA. Vi får själva gissa vad som hände. Var det en naturkatastrof? Tredje världskriget? Panem är ett land med 12 distrikt och en huvudstad. Varje distrikt är ansvarigt för var sin vara. Disktrikt 12 för kol, distrikt 6 för transporter, distrikt 4 för fiske... Det gör huvudstaden sårbar. Capitol daltar med “finare” distrikten. Det gör de fattigare distrikten sårbara. Klyftan mellan rika och fattiga I distrikt 12 framstår också tydligt. Idén med att distriktets rika handelsmannabefolkning beskrivs som blonda och blåögda, medan den fattiga kolbrytarbefolkningen har olivfärgad hy och mörkt hår fascinerar mig. Det fungerar fint som symbol.

 

Utdrag: “Almost all of the boys and at least half of the girls are bigger than I am, even though many of the tributes have never been fed properly […]

The exceptions are the kids from the wealthier districts, the volunteers, the ones who have been fed and trained throughout their lives for this moment.”

 

Det finns mycket jag älskar med den här boken, men att nämna allt skulle ta alldeles för lång tid, så låt oss gå vidare.

 

Vad jag inte tycker om:

Jag ogillar de schablonartade Capitol-invånarna. Det var ingenting jag märkte första gången jag läste boken, men efter att ha fått det utpekat för mig, kan jag numer inte släppa hur otroligt bleka Capitol-invånarna är. De lever lyxliv, där mat kommer till bordet med en knapptryckning, de tittar glatt på den underhållning, I form av Hungerspelen, som regeringen förser dem med, spenderar sin tid med att göra sig vackra och ifrågasätter inget. Inget alls.

Men Suzanne Collins slänger faktiskt in en person från Capitol som har något bakom skallbenet: Cinna. Cinna hade imponerat på mig, med sin vänlighet, sin eftertänksamhet och sin smarthet om Collins inte redan målat en så ensidig bild av Capitol. Missförstå mig inte, jag tycker om Cinna, men han kontrasterar till Capitol, och istället för att Capitol accenturerar Cinnas positiva karaktär känner jag faktiskt att det blir precis tvärtom.

Detta till trots tycker jag ändå att det svarta mot det vita är en viktig symbol.

 

Utdrag: “I stand there, completely naked, as the three circle me, wielding tweezers to remove any last bits of hair. I know I should be embarrassed, but they're so unlike people that I'm no more self-conscious than if a trio of oddly coloured birds were pecking around my feet.

The three step back and admire their work. “Excellent! You look almost like a human being now!” says Flavius, and they all laugh.”

 

Jag ogillar Gale. Jag förstår att Gale är den andra symbolen för Katniss' val och hennes utveckling som person, men det gör inte att jag stör mig mindre på honom. Gale har fått stå ut med mycket under sitt liv på grund av Capitol. Han är arg på regeringen och uttrycker det när han kan, men inte framför någon som skulle kunna få för sig att anmäla honom. Han vill göra något åt situationen, men kan inte. Han är den som är mest bitter och som avreagerar sig på oskyldiga människor, visserligen rika, men rika eftersom de är lika mycket offer för Capitol. Vad Gale är, är en eldig personlighet, en önskan att slå sig fri och ge igen på dem som gjort honom orätt. Vad jag tycker Gale representerar är bitterhet och egoism. Att anklaga och attackera oskyldiga och stå upp för sin sak, oavsett smärtan den orsakar andra.

 

Utdrag: “”You know how to kill.”

“Not people,” I say.

“How different can it be, really?” says Gale grimly.”

 

Det här var min otroligt långa, men definitivt inte helt uttömmande, recension av Hunger Games, första boken.