Många jag känner kräver att en bok ska ha en bra början för att över huvud taget fortsätta läsa den. Jag är inte sådan. Om jag bestämmer mig för att läsa en bok så gör jag det, oavsett hur dålig den känns, och hur lång tid det tar. Så småningom brukar det bli bättre. Nej, mitt kriterium på en bra bok är slutet, vilket ju är synd, för om en bok har ett dåligt slut känner jag att jag lika gärna kunde inte ha läst den. Och, well, då är det ju redan för sent.


Ship breaker av Paolo Bacigalupi
Det börjar i mörkret. En klaustrofobisk och spännande känsla som gör att man inte kan lägga ner boken. Den är actionspäckad och det finns inte en sida som inte är spännande och som inte leder framåt. Den har inslag av humor, tankar om t.ex. familj och tillhörighet/lojalitet och den är väldigt vackert skriven. Men naturligtvis finns det en hake. Slutet. Slutet är väldigt, väldigt öppet (vilket är vad jag absolut inte tycker om med böcker), men om du tycker om öppna slut så finns det ingen anledning att du inte skulle gilla den här boken.

Ship breaker är en dystopisk ungdomsbok som utspelar sig i ett framtida USA (låter det bekant?) där våra poler är smälta, landet översvämmat och oljan i princip slut. Bokens huvudperson är Nailer, en s.k. Ship Breaker som jobbar ombord på gamla oljeplattformer. Hans jobb är att krypa omkring i de trånga utrymmena och rycka ut elledningar och koppar och allt återanvändbart material. Nailer bor i en hydda med sin konstant höga och fulla pappa, och hans trygghet återfinner han i vännen Pima och hennes mamma, som han bor hos när hans pappa är alltför outhärdlig. Den stora drömmen vore att hitta gömd olja ombord på plattformen som han skulle kunna sälja dyrt.

En dag hittar Nailer och Pima ett fartyg som gått på grund efter en storm och de klättrar ombord i jakt på värdesaker. Men ombord på skeppet hittar de också en flicka och i allt som följer måste Nailer bestämma sig för vem hans lojalitet faller på, och vem som mest förtjänar hans hjälp.

---

Jag gillade absolut den här boken, och om jag kan tänka bort slutet så skulle jag t.o.m säga att jag älskar den. Ship breaker är fantastiskt skriven och ju längre jag läser desto mer övertygad blir jag om att den framtid som beskrivs i Ship breaker är den vi kan komma att stå inför om några hundra år. Jag blir berörd av Nailers tankegångar och darrar av rädsla inför hans pappa. Det här är en stark bok.

Fördelar
Det absolut bästa med Ship breaker är definitivt det vackra språket. Likt Scored har boken många termer som går rakt över mitt huvud men det stör mig inte. Det är lätt att hänga med i handlingen även om man inte förstår varenda ord och eftersom bokens handling konstant rör sig framåt dras man lätt med. Några meningar från boken som jag tyckte speciellt mycket om var:

"Sloth (ett namn), skinny and pale, bones and knots of knees and dirty blond hair, the next candidate for duct-and-scuttle work when Nailer got too big, her pale skin almost permanently sunburned and peeling."

"He stared out to the curve of the earth, to the far side of the world."

"Nita looked at him fiercly. 'I can run. I took first in the hundred meter at Saint Andrew's.'
Nailer smiled at Pima. 'Well, then, if Saint Andrew says she can run, then she must be pretty fast'."

Tankarna kring lojalitet och familj som dyker upp i boken är också fruktansvärt bra. Är någon mer värd att ta hand om bara för att man delar blod, även om man blir behandlad som skit tillbaka? är en fråga som bollas fram och tillbaka. Jag tycker den är viktig, och uppskattar hur den behandlas från flera olika håll.

Nailers pappa (och deras relation) berskrivs också riktigt bra.

Nackdelar
Den enda riktiga nackdelen jag kan peka ut med boken var slutet. Jag hade önskat att jag fått en mer klar bild av vad som hände med alla karaktärer efter bokens slut. Gah, jag hatar öppna slut.

Hej! Nu har det varit paus här ett tag. Det har att göra med att jag insåg hur fruktansvärt mycket jag ignorerar mitt skolarbete för tillfället, så jag bestämde mig för en ny regel: jag får bara läsa en bok (en bok som jag läser för skojs skull då) efter att jag läst ut åtminstone 100 sidor ur en skolbok. (Så, ja, då blir det lite lägre aktivitet på läsningsfältet.)

I söndags tragglade jag mig fram till den hundrade sidan i min skolbok "The sword or the needle" och har således spenderat idag och igår med att läsa den här ungdomsboken:

Scored av Lauren McLaughlin
Scored är en dystopisk ungdomsbok, vars huvudperson är Imani, en ung kvinna i ett litet samhälle i USA. Hennes familj har sedan långt tillbaka livnärt sig på fiske, men nu börjar intäkterna bli för få och utgifterna för många. Skolan som Imani går i är ett testprojekt: de flesta av skolans elever är något som kallas för "scored". I stadens alla publika skrymslen och vrår finns kameror uppsatta, så kallade "eyeballs". Dessa kameror är kopplade till en enormt klipsk dator som kan känna igen alla "scored". Datorn inspekterar deras alla rörelser och tankar (eftersom datorn är väldigt, väldigt smart så kan den förstå vad personer tänker bara utifrån deras handlingar) och i första tisdagen i varje månad får alla "scored" ett reslutat: en siffra, som datorn räknat ut representerar just den personen. En person med ett bra resultat får sin college-utbildning betald, medan en person med ett dåligt resultat har just inga chanser alls att få ett bra jobb.

Imani är en bra elev, och när berättelsen börjar har hon en 92:a. Men hennes bästa vän, Cady, som en gång i tiden också var en 90:a, har sjunkit till 70 och har ännu inte slutat sjunka. Om Imani fortsätter umgås med Cady riskerar hennes siffra att också sjunka, bara för att de träffas.

I skolan har Imanis rebelliska och "score"-hatande lärare gett henne ett uppdrag: Imani och hennes "score"-vänner ska skriva en uppsats om varför "score"-systemet är dåligt, alltmedan de "unscored" ska skriva om varför systemet är bra. En "unscored" pojke från klassen, Diego, kontaktar Imani och föreslår att det ska jobba tillsammans, eftersom de båda förstår respektive sida av "score"-systemet. Men om Imani umgås med en "unscored" riskerar hon att allvarligt falla i grad.

---

Överlag uppskattade jag den här boken. Den var inte alls så mörk som jag varit rädd för och jag blev fascinerad över att det framtidsscenario som utgjorde scenen för boken inte alls var lika avlägset vårat som det är i t.ex. The Hunger Games. Jag har förstås inte läst särskilt mycket dystopisk litteratur innan (endast the Hunger Games och Delirium) men det jag slogs av var att det inte alls var läskigt på samma sätt. I HG och Delirium är hoten väldigt nära, och väldigt direkta, i form av regeringens polis som patrullerar gatorna och knackar dörr och gör räder. I de verken är det mer fysiskt våld som skrämmer. Det som skrämmer med Scored är storebrorskänslan: vetskapen om att kamerorna finns överallt och ser allting och alltid vet precis hur de ska tolka ens handlingar.

Fördelar
Boken har ett, överlag, lätt språk (även om jag måste erkänna att alla fiskebåtstermer seglade rakt över mitt huvud) och en trevlig ton. För att vara en bok om en dystopi höll den en förvånansvärt lättmodig ton. Det finns ett romantiskt tema i boken, men det är väldigt svagt och jag skulle absolut inte kalla det för en egentlig del av handlingen. Jag tyckte om Diegos och Imanis munhugg och hur tydligt "score"-systemet gås igenom i texten. Under tiden Diego och Imani munhugger om sin uppsats går de klart och tydligt igenom alla för- och nackdelar med "score"-systemet och det blir lätt att förstå vilket komplext beslut det kan ha varit, att bestämma sig för huruvida man ville införa systemet.

Nackdelar
Diego beskrivs som att ha ett väldigt mystiskt utseende, vilket aldrig berättas varför och det kan jag störa mig lite på. Jag stör mig även på att en väldigt viktig poäng med boken, historian om de två skaparna av "score"-systemet, aldrig leder någonstans. Något annat jag måste nämna bland nackdelarna är namnen. Det här är inte specifikt för Scored, förstås, men vad är fel på dystopisk ungdomslitteratur? Varför kan ingen karaktär någonsin ha ett namn som faktiskt är ett namn? (Jag vet att böckerna jag syftar på utspelar sig i framtiden, men det fungerar inte så! Namnen vi har idag har cirkulerat i århundraden, och kommer igen efter några generationer. Det kommer fungera likadant även i framtiden, oavsett om världen övergår i en dystopi eller ej.)

Heroes of Olympus - The lost hero och The son of Neptune av Rick Riordan

Det här är uppföljningsserien till Percy Jackson and the Olympians, som jag recenserade här och här.

Riordan börjar den här seriens första bok med en spännande twist: EN NY HUVUDPERSON! I slutet av The last Olympian avslöjades en ny profetia och det är den som nu tar vid. Den här bokens POV står tre nya karaktärer, Jason, Piper och Leo, för. Jason vaknar upp bredvid Piper och Leo och inser att han inte har några minnen. Han vet sitt namn, men utöver det är allt svart. De kastas omedelbart in i strid, då det visar sig att de (obviously) är demigudar. De tar sig till Camp Half-Blood (Gud, jag inser nu att jag inte förklarat handligen i något tidigare inlägg, men iaf, serien handlar om halvgudar som tränas på detta Camp Half-blood.) och får reda på att de måste ge sig ut på ett quest. Inte annorlunda från den tidigare serien alltså.

I bok två återser vi Percy, och dessutom två andra nya karaktärer, Hazel och Frank. Samma handling här som tidigare: de måste iväg på ett quest.

I alla fall. Jag tycker bättre om de här böckerna än den tidigare serien, men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske är det att de oändliga mängden typo uteblir, för handligen är lika corny som innan, karaktärerna lika ytligt beskrivna och farorna lika oändlingt många men alltjämt lika oändligt ofarliga (karaktärerna oroar sig som sjutton över hur de ska lyckas med att döda den odödliga jätten de måste slåss mot, men i slutändan visar det sig alltid att det räcker med att slå dem på näsan med en sköld för att de ska svimma av eller desintegreras).

Ett plus jag vill ge böckerna (även den förra serien) är de corny skämten som, trots att jag skäms lite grann, inte kan låta bli att skratta åt.

He pulled a pure-black iPad from thin air. Death tapped the screen a few times, and all Frank could think was: Please don’t let there be an app for reaping souls.
‘I don’t see you on the list,’ Thanatos said. ‘Pluto gives me specific orders for escaped souls, you see. For some reason, he has not issued a warrant for yours. Perhaps he feels your life is not finished, or it could be an oversight. If you’d like me to call and ask –’
‘No!’ Hazel yelped. ‘That’s okay.’
‘Are you sure?’ Death asked helpfully. ‘I have video-conferencing enabled. I have his Skype address here somewhere …’

- från Percy Jackson and the Olympians, the son of Neptune.

Jag gillar också hur Riordan i den här serien förklarar vissa saker från de tidigare böckerna som tidigare varit lösa trådar, samt följer upp på gamla skämt. (fast jag önskar att han skulle använda sina kvinnliga karaktärer lite mer och lite bättre *grimas*)

Jag dör lite inombords när jag tittar på de här fantastiska bokomslagen för Leviathan från den ryska och den japanska översättningen.

---

Här kommer originalomslagen. Jag har de som jag tror är de brittiska utgåvorna. Deras omslag ser ut såhär:




Det finns även en annan serie omslag, med fotografier av "Alek" och "Deryn".




Jag önskar så att jag skulle kunna äga alla olika versioner, men det skulle väl inte vara socialt accepterat, kan jag tro. I alla fall, kärlek <3

The Fault in our Stars av John Green
Som jag nämnde släpptes den här boken igår. Jag hade tur och fick tag i ett ex. på engelska bokhandeln och sträckläste den. Som så många gånger innan är bokens inledning dess forte, men John har ett trevligt språk, en medryckande och rörande handling, och, som alltid, en viktig poäng.

Boken handlar om Hazel och Augustus, två ungdomar som träffas i en stödgrupp för unga med cancer. De delar en viss kärlek till en bok och här stannar jag för jag vill inte spoila. I alla fall, det här är det bästa jag läst av Green och boken är bara levande. Jag kan stå i god för blurben på framsidan (Filled with staccato bursts of humor and tragedy), det stämmer verkligen. Sällan har jag skrattat så åt en bok, för att ögonblicket senare gråta. Den är inte min favoritbok, men jag kommer definitivt att läsa den igen snart, och gråta och skratta och läsa den mer noggrant, nu när jag vet hur den slutar. Definitivt en bok jag rekommenderar.




(Johan: tydligen hade de råkat släppa ett par osignerade böcker till några bokaffärer. Hint, hint!)

Serien överlag: Språket är väldigt adjektivlöst och rakt på. Ingen karaktärsutveckling att tala om och alla karaktär är väldigt platta. Användningen av förutsägelser är enorm och det är inte något jag tycker om. Hela handlingen BYGGER på förutsägelser och i slutet av varje bok måste de gå igenom förutsägelsen rad för rad och berätta vad som åsyftades. Ugh! Vad jag däremot vill ge böckerna tummen upp för är att flera av huvudpersonerna är dyslektiker och har ADHD. Alla dessa karaktärer är smarta och snabbtänka och bra på diverse områden, men de är dåliga i skolan och blir relegerade hit och dit. Jag har aldrig innan läst en huvudperson som verkligen är riktigt dålig i skolan.

The sea of monsters
Även den här boken, likt sin föregångare, var uppslukande och lättläst. Storyn var inte lika bra, kändes väldigt blaha-blaha at times, men på det stora hela okej, i alla fall för att vara en barnbok.

The titan's curse
Tredje boken känns mer blaha-blaha än andra boken, men den är fortfarande läslig. Det går att hänga med i handlingen, det händer viktiga saker, nya karaktärer introduceras och plot som utvecklas.

The battle of the labyrinth
Now, CONFUSION! Den här boken var verkligen bara hay-wire crazy. "Vi går i fem mil på måfå. Vi slåss lite grann. Vi går åt ett annat håll. Oj, nu träffade vi någon." Usch! Den här boken förvirrade mig och uttråkade mig och var helt hemsk. Jag önskar så att jag var en person som kunde sluta läsa en serie som jag kommit några böcker in i, men nej. När jag läst över hälften tragglar jag mig igenom. Hur som helst, inget jag rekommenderar.

The last Olympian
har en fruktansvärt konstigt vald titel. Det förklaras i boken vad det syftar på, men detta något är totalt irrelevant för bokens handling och något som bara nämns i förbifarten. I vilket fall, var den en trevlig avslutning på serien. Jag kände att jag fick svar på mina frågor och oroar mig inte för vad som händer sen, även om Rick verkligen sätter upp ribban för en uppföljare.

Jag har just fått upp ögonen för sidan scribd.com där författare lägger upp delar av sina böcker för att fansen ska kunna läsa och avgöra om de vill läsa resten. Eller, tja, för att de ska få mersmak, förhoppningsvis. Men jag tycker det är super, för då kan man få se om boken är bra innan man köper den (eftersom de böcker jag läser för det mesta inte finns på bibliotek). Naturligtvis kan det slå fel (t.ex. älskade jag början av Delirium, men allt eftersom utvecklades det till hat) men överlag. En superidé.

Här kommer lite länkar:

The disechantments av Nina LaCour (bara en som jag råkade ha uppe, har inte läst den än): http://www.scribd.com/doc/77345181/The-Disenchantments-by-Nina-LaCour

The Fault in our Stars av John Green (som kommer ut imorgon tis 10/1 OMG längtar, längtar, längtar sååå mkt): http://www.scribd.com/doc/71571542/The-Fault-in-Our-Stars

The name of the Star av Maureen Johnson (som jag har läst och recenserat här) : http://www.scribd.com/doc/63600546/The-Name-of-the-Star-Shades-of-London-1-by-Maureen-Johnson

Jag sa också för ett tag sedan att jag skulle lägga upp min video om Les Misérables här, men p.g.a komplikationer (YouTube har ändrat sina embed-inställning, grr...) får jag nu ge upp och länka till den här: http://www.youtube.com/watch?v=iCJoFtWDIC8

Jag är nästan klar med Percy Jackson-serien, så nästa inlägg kommer förmodligen vara min recension av serien. (en kort blurb: "Ugh!")

Nyläst:

Percy Jackson and the Lightning Thief av Rick Riordan

Jag gillade den här. Den var trevlig, lättläst, well paced (hur säger man det på svenska?) och rolig. Flera trevliga karaktärer och intriger.

För det första läste jag inte ut Delirium innan det nya året (så 2011 var året jag läste 41 böcker). För det andra sög den.


Delirium av Lauren Oliver. Storyn lyder: 17-åriga Lena bor i ett framtida dystopiskt storebrors-USA där kärlek anses vara en sjukdom. Lena ser fram emot dagen hon ska fylla 18, då hon ska få genomgå den operation som ska bota henne från kärlek, men så drar hennes bästa vän med henne på en villvägar och allting går utför. Ja, jag kan tänka mig att ni inte blir allt för förvånade om jag säger att hon träffar en kille.

Jag gillade början: man får en bra bild av Lena som är en karaktär man lätt kan känna igen sig i (ja, kanske inte karaktärsmässigt, men utseendemässigt och hobbymässigt är hon en kopia av mig, t.ex.), förutom hennes skräck. Nu har jag inte läst så himla många dystopiska berättelser, men det var just skräcken jag gillade så mycket med Delirium. Det är beskrivet väl och man kan förstå varför hon är rädd för att säga/göra fel saker och det är obehagligt att vara så nära inpå Lenas känslor när hon och hennes vänner bryter mot regler, etc. etc. Men tyvärr faller boken platt ungefär halvvägs in: Lenas värld kollapsar och plötsligt blir hon en Mary Sue, ett irritationsmoment, en väldigt platt karaktär helt enkelt. Killen som Lena träffar, Alex, är också han en helt platt karaktär, utan känslor, utan eget liv. Man får vet väldigt lite om honom och av det man faktiskt får veta att döma skulle jag kalla honom en ny Edward Cullen. Han är den perfekta killen: endlessly supportive, beskyddande deluxe och naturligtvis revolutionär, med en bakgrund som är något alldeles speciellt. Uäck! Jag kommer inte läsa uppföljaren som kommer ut sista februari i år.

Det andra jag ville prata om. Hjältinnor att se upp till i ungdomslitteratur. Lena är alldeles uppenbarligen inte vad jag skulle kalla en föredömlig hjältinna. Men på listan finns däremot:

#1 Deryn Sharp från Leviathan-serien av Scott Westerfeld (Hon vill flyga så hon förklär sig till pojke och går med i flygarmén. Hon är alltid i händelsernas mitt, påverkas inte av andra och räddar dagen gång på gång. Hon är lojal och backar inte bort från en utmaning.)
#2 Hermione Granger från Harry Potter av J.K.Rowling (Hon är smart, eftertänksam och modig. Lojaliteten kan man inte klaga på och hon räddar pojkarna fler än en gång. Hon gör alltid det hon tror är rätt, även om andra ser ner på henne för det.)
#3 Katniss Everdeen från Hunger Games av Suzanne Collins (Hon står för vad hon tror på, kompromissar inte och skyddar sina nära och kära för vilket pris som helst.)
#4 Sophie Hatter från Howl's moving Castle av Dianna Wynne Jones (Hon gör vad hon tror är rätt och försöker alltid lösa sina problem själv, istället för att alltid förlita sig på andra.)
#5 Frankie Winter från Knightley Academy-serien av Violet Haberdasher/Robyn Schneider (Hon vet vad hon vill och kämpar för att uppnå sitt mål. )