Jag var inte den mest populära i högstadiet. Det är inte vad det här inlägget kommer handla om, även om det kanske hade påverkat min handlingsförmåga i den händelse som det här inlägget ska handla om. Vad det här inlägget ska handla om är ett trauma från min tonårstid.

 

Jag bodde i en väldigt liten stad, med ungefär 16 000 invånare. Jag kom inte speciellt bra överens med mina klasskompisar. Det var aldrig någon regelrätt strid i klassrummet, men jag störde mig på dem och de på mig. Min pappa bodde på den tiden i ett stort lägenhetshus i centrum, med glasdörrar. Jag hade en dag varit ute på stan och hade precis parkerat cykeln när jag insåg att framför en dörr in till huset stod ett gäng tonårskillar i en halvcirkel och skrattade. Några av dem gick i min klass och andra var för mig helt okända. Det hela verkade väldigt underligt och jag kunde inte för mitt liv förstå varför de stod framför en dörr och skrattade och pekade. Jag stod vid sidan om ett tag, eftersom jag inte ville bli sedd av dem, och funderade över om jag kunde ta mig in genom någon annan dörr, men eftersom jag inte tagit med mig några nycklar och detta var den enda dörren med pin-maskin så  hade jag inget val. Jag tog mod till mig och tryckte mig igenom skaran av pojkar och slog in koden. Jag hörde någon säga: "Åh, kolla, hon kan koden" som om det var något imponerande och sedan öppnade jag dörren. Det som mötte mig chockerade mig. Det var inte just den handikappade mannen som satt i sin rullstol och såg rädd ut som chockerade mig utan det var att jag plötsligt förstod vad det var som pojkarna pekat och skrattat åt.

 

Hade jag varit mer populär (eller i alla fall mindre impopulär) eller haft mer självkänsla så hade jag frågat mannen i rullstolen om han velat ha hjälp, eller vänt mig om och skällt ut gruppen med tonårspojkar. Det gjorde jag inte. Jag sprang snabbt upp för trappan och önskade att ingen sett mig. Det är kanske lite orättvist (tonårspojkar är ju ändå som tonårspojkar är mest, oavsett var de bor) men det här har kommit att bli en stark bild av min syn på den här stan. Med tanke på vad som hände för några veckor sedan så har det här kommit att bli ett viktigt ämne igen och mer än någonsin innan så önskar jag tolerans till Tranås. Tolerans för människor som är annorlunda och tolerans för dessas närstående.

Som jag skrev på facebook så ska SVT visa den nyaste (2009) BBC adaptationen av Jane Austens novell Emma. Anledning att jag nämner det igen är för att jag tycker att det får alldeles för lite uppmärksamhet med tanke på hur awesome den är. Den här versionen, med Romola Garai (en typ kines) i rollen som Emma, är helt klart den bästa adaptationen (okej, omarbetningen) av en Jane Austen-roman som jag ever, någonsin har sett. (Och believe me, jag har sett en hel del!) Och varför är den då så underbar? Jo, för den stays väldigt true to the story och karaktärerna är tolkade helt fantastiskt.

 

Meanwhile jag uppskattade hur Mrs. E avbröt Mr. E i versionen från 1996 så hade hon inget emot hur fantastiskt Christina Cole (som av någon anledning alltid får sådana här roller) tolkade henne.

 

Jonny Lee Miller och Blake Ritson tyckte jag var kul att se ihop (de har båda spelat rollen som Edmund Bertram i Mansfield Park, i två olika versioner - de enda två versionerna som finns(!)) och de passar naturligtvis underbart i respektive roller som Mr. Knightly och Mr. E.

Mr. Knightly

Mr. Elton

 

Personligen tyckte jag aldrig om hur 1996s version dumifierade Harriet. Visst Harriet är lite dum, men inte outright stupid, opassande och... Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva hennes utseende. Hon var inte ful direkt, men det enda som skulle kunna sägas om henne annat är "söt"; hon är definitivt inte vacker, såsom Harriet beskrivs i boken. I 2009s version är Harriet verkligen vacker.  Och hon är inte heller dum på samma sätt som i föregående film (där hon mer verkar på gränsen till utveckligsstörd), nej, den här Harriet är godtrogen och inte boksmart, men smart likväl.

1996s version. (Och bilden gör henne mer än rättvisa. Såhär smart ser hon för det mesta inte ut.)

Och 2009s version.

 

Frank Churchill var jag övertygad om att jag skulle hata, eftersom jag inte kunde tänka mig att någon kunde göra rollen bättre än Ewan McGregor. Och visst, lite av den övertygelsen är jag fortfarande. Rupert Evans gör ett bra jobb, men riktigt lika bra som sin föregångare är han inte. Han är mer mångfascetterad, medger jag, men det har med manuset att göra, inte skådespelandet (2009s är trots allt 2 timmar längre än 1996s). Sedan, kalla mig ytlig eller vad du vill, men Ewan ser helt enkelt mer ut som jag föreställer mig Frank.

Ewan McGregor

 

Den andre.

 

Den största överraskningen för mig var ändock Jane Fairfax! Hon var verkligen perfekt. Hon är fragil, timid, sjuklig, tyst vid de rätta tillfällena, känslosam när det var passade och rätt och slätt perfekt! Sedan kan det ju hjälpa att hon verkligen är en viktig karaktär i den här versionen, när hon i 1996s var en platt karaktär som man inte förstod, ens efter att den stora "hemligheten" avslöjats.

2009

 

Hmpf! Ser hon sjuklig ut? Det är skrattretande!

 

Sedan ska jag väl säga några ord om Emma också. Eftersom jag aldrig hade några klagomål på Gwyneths tolkning 1996 förbryllar det mig lite att jag kan ÄLSKA Romolos tolkning så ännu mycket mer, men den kan jag, och det gör jag. Sedan väger väl hennes fantastiska utseende inte direkt ner pendeln heller.

Romola.

 

Sedan hade jag tänkt slänga in lite skärmdumpar från TV-serien också, men nu ska jag iväg och köpa julklappar, så det får vänta till en annan gång.

---

Jag insåg ungefär halvvägs igenom att det släpptes två filmversioner av Emma 1996 (!) så jag tänkte klargöra och säga att den jag jämfört med är den där Emma har blont hår. Den andra såg jag bara en kvart in i innan jag tröttnade. Och värt att peka ut är också att 2009-versionen är en TV-serie. Ifall det var någon som missade det.

 

Ja, jag har löst mina enter-problem tills vidare. Det heter ctrl+c, ctrl+v.

In case anyone has been wondering why i have been a bit absent as of late it is because i have caught a cold from Elin. I now feel miserable and wake up past 12 in the afternoon and spend my days reading and writing. I have also had a small mishap with my computer, resulting in the breakdown of a couple of keys, namely "enter" (which is why this text will have no word-wrapping), "apostophe" (the reason for my writing so entirely without apostophes) and the arrow-keyes. This of course makes it very hard using my computer for actually writing (something I have been doing quite a lot of lately) so all that business has been moved to my other computer meanwhile I find a way in which to fix this one. Hope you all are well and to see you before I set off to China!

Vilken bok läste du senast?
"Män som hatar kvinnor” av Stieg Larsson

Vilken/vilka böcker läser du just nu?
“The grand tour” av Patricia C. Wrede & Caroline Stevermer

Är det övervägande kvinnliga eller manliga författare i din bokhylla?
Hm, efter en spontan koll så verkar det som fifty-fifty. Kanske aningen fler män.

När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar eller tänker du "nu har jag en fjärdedel", "en tredjedel", "hurra hälften" kvar o.s.v.?
Jo, definitivt. Jag läser för att få veta slutet, så jag har alltid läst väldigt snabbt. När jag vet hur den slutar, då kan jag läsa den igen och njuta av den.

Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex. omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar etc?
Ja, omslaget är säkert viktigare än man själv förstår, men jag brukar mest läsa klassiker, så jag antar att man skulle kunna kalla det för “ta det säkra före det osäkra” och då är det snarare baksidetexten som är viktig än själva omslaget I sig. De böcker jag läst på sistone har alla varit såna som jag hört väldigt mycket om och därför blivit väldigt nyfiken på. Räknas det som tips?

När blir en bok för lång?
Oj, hm. När den är seg och oengegerande.

Läser du lika gärna på engelska som på svenska?
Jag läser helst på originalspråket. Därför blir det flest böcker på engelska.

Vilken bok blev du senast berörd/inspirerad av?
“Looking for Alaska” av John Green var en väldigt rörande och tankeväckande bok.

Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig/vilken bok lämnade du senast?
Oj, haha, jo, det har hänt att jag lämnar böcker, men jag får alltid en fruktansvärd skuldkänsla (av någon anledning eller annan) av att göra det. När jag tänker på böcker som jag lämnat får jag ångest. Jag hatar att överge något halvvägs, vad än det är.

Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla/lånar du oftast?
Överrepresenterad. Hm, då skulle jag nog säga fantasy. Det är I alla fall den genre jag har flest böcker av. Eller manga har jag väl iofs fler av, om det räknas som böcker. Ja, jag säger nog manga, för det har jag väldigt många av, och läser i princip inte längre alls.

Rekommendera 5 författare:
John Green, Yu Hua, J.K Rowling, Jane Austen, Susan Cooper

 

Utmanar: Sara (tornfågel), Maja (hypocrite)