1984 av George Orwell

Handling: Winston bor i London. Han går till jobbet på morgonen, utför sitt jobb, äter lunch, jobbar lite mer och när arbetsdagen är slut går han hem och dricker gin. Han lever på det hela ett väldigt händelselöst liv, allting övervakat av kameror och mikrofoner och han är i ständig rädsla att säga, göra eller till och med tänka fel saker. Winston känner sig annorlunda än alla andra: han älskar inte det stora ansiktet på det uppklistrade affischerna och han kommer ihåg saker. Till exempel kommer han ihåg sin mamma, och han kommer ihåg att för fyra år sedan krigade hans land inte alls emot Eurasia utan mot Eastasia. Winston tror ibland att han är galen. Winston jobbar på Ministry of Truth, där hans jobb är att ändra historien. Om Big Brother nyligen hållt ett tal om hur bra Herr B är, då är det Winstons jobb att gå tillbaka till alla sparade dokument och ändra alla ställen där BB sagt hur dålig Herr B är. För BB har aldrig fel och det han säger, gäller.

Trots att 1984 är en så pass känd bok så visste jag inte vad jag kunde förvänta mig av den. Jag visste att den var dystopisk och att den handlade om ett ständigt kameraövervakat samhälle, och jag gissade att den skulle vara mörk. Men handlingen, den hade jag inte en aning om. Till stor del, såhär i efterhand, kändes handlingen väldigt mycket blahablaha. Det ledde inte riktigt fram emot någon stor höjdpunkt, utan fungerade mer som en mental knapp. Tänk på det här, fundera över det där, undra det här! Och jag tänkte.

Till en början var jag fascinerad över de olika - ofta stridande - förklaringarna av ordet frihet. Efter ett tag stod det klart att det inte var något som skulle diskuteras närmare ur olika synvinklar, men ordet kommer ständigt igen i partislogan "Freedom is slavery", och den synvinkeln är väl värd att ha i åtanke när man läser boken. Att återigen påminna sig om partiets andra två slagord ("War is peace" och "Ignorance is strength") under tiden man läser är också att rekommendera.

Den karaktär man får mest insyn hos är Winston. Man får följa hans tankar och misstankar. Jag kände väldigt stark misstro emot alla andra karaktärer förutom Winston under tiden jag läste, något som definitivt smittat av sig från Winstons tankar. Det är intressant hur vissa karaktärer byter roll under boken. Någon som Winston från början såg som god kan visa sig vara ond och vice versa, vilket ger en känsla av att Winston faktiskt kanske har fel och inte vet allting så tydligt som han tror sig veta.

Angående omslaget till just den här boken måste jag säga att jag är tveksam. Jag vet inte riktigt vem mannen på framsidan föreställer, förmodligen just ingen alls, utan vill bara avbilda känslan av att ständigt vara iakttagen. I vilket fall som helst diggar jag inte helt layouten. Jag känner att den här typen av sned framsida nog hade passat bättre på den nya typen av sneda böcker, som jag såg har börjat säljas på adlibris.

Leviathan av Scott Westerfeld
Jag har inte så mycket att säga om Leviathan. Jag har pratat om den innan. Den krävde en omläsning, är allt.

Little Lord Fautleroy av Frances Hodgeson Burnett
LLF är en barnbok och liknar väldigt mycket en annan bok jag läst av Burnett, The Secret Garden. Jag kan tänka mig att Burnett skrev TSG som en uppföljning och utveckling på alla teman i LLF.
I alla fall. LLF handlar om en lillgammal liten pojke i Amerika som en dag får ett besök av en advokat som berättar för honom att han ska bli en lord och arvtagare till sin farfar, som är greve. Pojken följer med till England där han träffar sin farfar, en fördomsfull och bitter gammal man, men som gör sitt allra bästa för att göra pojken glad.
I TSG (vars grundhandling är densamma som den jag lagt fram här) ligger det intressanta i att se hur den bittra gamla farfarn utvecklas och med pojken hjälp blir mer och mer öppen och mindre fördomsfull. I LLF har detta misslyckats med totalt. Jag förstår att Burnett säkert hade som avsikt att ändra greven allt eftersom, men i vår insyn i hans tankar ser man hur hela hans syn skiftar i samma ögonblick som han träffar pojken. Försök görs, genom boken, att få det att se ut som att mannnen ännu inte blivit helt god, men alla hans handlingar syftar på motsatsen.
Några stycken lösa trådar finns. T.ex. nämns i början att pojken, på vägen till sitt nya hem, åker förbi en grindöppnerska och hennes barn, och pojken kommenterar att "dem skulle jag gärna vilja leka med", men detta utvecklas aldrig (att pojken leker med grindöppnerskans barn är däremot en central del av handlingen i TSG).

Överlag tycker jag att det är en okej bok, speciellt när man take into account att det är en barnbok, men om någon skulle fråga "Ica, vilken ska jag läsa, LLF eller TSG?" så skulle jag utan tvekan svara "TSG".