Trollkarlen från Övärlden, Gravkamrarna i Atuan och Den yttersta stranden av Ursula LeGuin

utgör barnfantasyklassikerserien Övärlden. Som klassiker hade jag rätt höga förväntningar på den (vem skulle inte ha det, efter barnfantasyklassiker såsom Harry Potter och The dark is rising?) men dessa förväntningar grusades totalt. Jag vet inte om problemet är översättningen (faktum är att ett av problemen är översättningen*) eller om Urusla LeGuin bara har ett såhär tvådeminsionerat och adjektivlöst språkbruk, men jag vet att det inte är en hit hos mig. Jag kämpade mig igenom alla tre böcker, eftersom, ja, det är trots allt en klassiker, men mellan dig och mig hade en bok räckt. En första bok, som, även den, hjälper till att bygga upp orimliga förväntningar med subtle kommentarer såsom "Han skulle komma att bli den största magikern genom historien, även om han inte visste det då".


A little princess av Frances Hodgson Burnett

Den här boken tyckte jag om. Den var hemsk i omgångar, väldigt fin emellan och fick mig även att gråta en skvätt. Ett fun fact är att bokens huvudperson beskrivs som svarthårig och mörk. Raka motsatsen till personen på bilden alltså. Då kan man ju undra om the publishers läste boken innan de valde omslag.

---

* Korta, korta meningar, ofta avkapade i mitten, som om översättaren börjat översätta en mening, översatt till mitten, satt punkt och sedan översatt resten. Err, svårt att förklara, men språket känns kapat och halvdant, som en "jag översätter lite snabbt först och gör finliret efteråt" men senare glömt bort att göra en andra redigering.

Nu är jag tillbaka från Kina – en resa under vilken jag slukade böcker istället för mat.

The collected works of Sherlock Holmes av Sir Arthur Conan Doyle

Måhända borde man skriva om novellerna och böckerna separat, men eftersom det nu var ett tag sedan jag läste dem, och, frankly, framemot slutet av novellerna började jag tröttna. Jag ville läsa dem, javisst, men man kan säga vad man vill, men detective stories som detective stories. Jag tyckte i vilket fall om dem. Jag tror inte att jag skulle läsa dem igen dock, eftersom det är så pass många böcker. Någon novell kanske jag skulle kunna tänka mig ta igenom igen. Framtiden får avgöra.

Treasure Island av Robert Louis Stevenson

Jag inser nu att jag glömt skriva ner (på min lilla fusklapp) namnet på författarna. Dessutom saknar jag bilder på vissa av böckerna, och väljer därför att avstå från att lägga upp något av dem(Uppenbarligen en lögn. Jag googlade efteråt). I alla fall. Treasure Island var helt okej, men definitivt ingenting som jag skulle läsa igen. Jag inser såhär i efterhand att jag måste ha idoliserat den här boken lite grann efter att ha sett Disney's Skattkammarplaneten, för de var inte speciellt lika och Treasure Island levde inte upp till mina förväntningar. Det var väldigt mycket action, väldigt, väldigt lite känslor och tankar och jag kan inte säga att jag förstod karaktärerna speciellt mycket alls.

Little Women and Good Wives av Louisa Alcott

Jag tyckte mycket om de här två barnklassikerna. Visst kunde man störa sig på de konstanta budskapen (gör ej såhär, utan såhär, nu gör karaktären i boken fel, mamma förklarar hur hon borde ha gjort, osv.) men i slutändan kunde jag inte låta bli att gråta över hur fin den var och över hur vackra budskapen var, egentligen.

What Katy did av Susan Coolidge

Också en moralkakeberättelse. Fin nog, men jag fattade inte riktigt tycke för Katy som karaktär. Älskar hennes namn dock.

The secret garden av Frances Hodgson Burnett

Nu rinner jag out of ord. Gillade idén med en pojke som kunde tala med djur och växter, och hur fint författaren porträtterade den stora familjen och Martha. Förstod dock inte transitionen mellan “boken handlar om en liten flicka från Indien” till “nu handlar boken plötsligt om hennes kusin”.

The five people you meet in heaven av Mitch Albom

Wow, hmm. En bok jag knappt kommer ihåg, trots att den var den näst-senaste jag läste ut. Jag köpte den på flygplatsen i Hong Kong och läste ut den på flygplatsen i Istanbul. Väldigt, väldigt lättläst med andra ord. Jag visste att jag ville läsa den sedan länge tillbaka, och visst var den bra, men jag kände hela tiden som att den ville säga mig något men att den inte kunde greppa det riktigt. Sedan sa den rätt ut vad den ville säga mig, och det är ju inte heller så kul, vad är då meningen med att läsa?

Paper Towns av John Green

Jag visste att jag skulle behöva läsa om den här boken vid något tillfälle. Deckar-inslaget lade jag märke till bättre den här gången, när jag visste vad som skulle hända, men jag tycker fortfarande att slutet kommer väldigt abrupt. Metaforerna och moralen förstod jag bättre den här gången. Jag skulle säga att den är en bok som förbättras av bättre acquaintance.