Angående självplågeri. Eller som Sanna skulle säga: "på tal om älgjakt". Men det är ju en helt annan historia.

Jag började laga mat idag. Pizza rättare sagt. Så jag letade efter ingredienser att ha på och i kylen hittade jag tomater. Ja tog fram och skar upp dem. Det var små körsbärstomater och när jag täckt hela pizzan med de som jag skurit upp så fanns det EN enda kvar. "Äsch, den här kan jag ju inte lägga in i kylen" tänkte jag, och åt upp den. Det var då jag insåg. Jag tycker inte ens om tomat.

Det fick mig att tänka på en diskussion vi hade i skolan för ett tag sedan. Vi satt på lunchrasten och jag hade med mig en matlåda som jag lagat för säkert ett halvår sedan och efter det stått i frysen. Anledningen? Det var så äckligt! Elin äter för det mesta upp det som jag lagar som blir fel - den här maträtten (vegetarisk kålpudding) smakade hon en portion av men sedan ville inte ens hon ha mer.

Jag hade i alla fall med mig den här matlådan till skolan, och jag satt och åt den och kunde inte släppa hur äcklig den var. Jag klagade lite för mina klasskompis, som - rättmätigt - frågade varför tusan jag tagit med den om den nu var så äcklig! Jag hade inte riktigt något bra svar, annat än att den legat i frysen så länge att om jag inte åt den nu så skulle jag väl aldrig.... Varpå Johan inflikade att han hade linser hemma - som är något som Johan verkligen avskyr. Hans ursäkt var att när han stod i affären och skulle välja mat så kom han ihåg att linser är väldigt nyttigt och trots att han visste att han inte tyckte om det så köpte han det. - för det var ju det som han BORDE göra.

Det var tydligen ingen annan i klassen som hade samma problem, men det fick mig att tänka till och inse: Det här är något som jag gör ofta! Jag flyttade hemifrån för ett och ett halvt år sedan, det finns ingen som står bakom min rygg och säger åt mig vad jag ska äta eller inte. Men ändå köper jag saker som jag vet att mamma hade tyckt var bra att jag åt. Det vill säga, saker som mamma tycker om  - inte jag. Nu tycker väl hon inte iofs om kålpudding, utan det är något som jag själv är väldigt förtjust i - i alla fall när farmor gör den - men det var inte riktigt det som var poängen med inlägget heller. Det jag vill få fram är självplågeriet.

Jag läste en bok för ett tag sedan - Gunnar, av Bob Hansson - som menade att allt vi gör är med en gnutta självförakt och självhat. Vi plågar oss själva för att vi vet att vi inte är värda bättre. Tanken är både absurd och logisk. Jag menar, varför annars skulle jag proppa i mig mat som jag inte tycker om? Det finns ju ingen som kommer få veta.

Det är en intressant tanke, inte sant?

Enjoy!

---

Jag tänkte börja visa lite make-up, eventuellt. Bara så ni vet.